särskilda begränsning i åtalsrätten som föreskrives i regeringsformen § 110. Likaledes bör sekretessplikten upprätthållas i förhållande till ämbetsmän som lämnat tjänsten. Brott mot tystnadsplikt påkallar dessutom en för detsamma särskilt avpassad strafflatitud, vilken bättre än straffet för generellt ämbetsbrott kan ersätta de olika straffbestämmelserna utanför strafflagen. Då tjänstemissbruk förutsätter en tjänsteåtgärd från ämbetsmannens sida, kan brott mot tystnadsplikt i vanliga fall icke hänföras under denna brottstyp. För tjänstefel åter är enligt 5 § strafflatituden begränsad till ämbetsstraff jämte böter, och fängelse förekommer endast subsidiärt såsom ersättningsstraff enligt 6 §. Efter förebild av ett flertal av de speciella bestämmelserna har kommittén ansett fängelse böra ingå i den ordinära straffsatsen såsom fakultativt tillägg till ämbetsstraffet.
Bestämmelsen anger sig vara subsidiär där gärningen eljest är särskilt belagd med straff. Av brott i strafflagen avses främst spioneri och närstående brott enligt SL 8 kap. samt dessutom vissa andra brott, såsom trolöshet genom yppande av hemlighet enligt SL 22: 5 eller förslagets 8: 4. Denna gränsdragning överensstämmer med förslagets förut behandlade allmänna ståndpunkt angående förhållandet mellan allmänna brott och ämbetsbrott.
I de fall då ovannämnda specialstraffrättsliga bestämmelser om brott mot tystnadsplikt förutsätta eller hänvisa till ämbetsansvaret, medför förslaget ingen annan ändring än att dess 4 § blir tillämplig i stället för tidigare 25: 16 eller 17, t. ex. taxeringsförordningen den 28 september 1928 140 §. Sådana speciella bestämmelser åter som innehålla självständig straffskala äro för närvarande ensamma tillämpliga och utesluta på grund av förbehållet i SL 25: 17 tillämpligheten av detta lagrum, liksom även av SL 25: 16, t. ex. Lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 47 §. I förslaget har det icke ansetts tillrådligt att utan en ingående prövning av varje särskild författning genomföra en förändring varigenom ämbetsmäns brott mot tystnadsplikt överföras från de speciella bestämmelserna till den för ämbetsmän givna allmänna bestämmelsen i förevarande paragraf. På grund därav har i paragrafen upptagits ett förbehåll motsvarande det i SL 25: 17 förekommande och som omfattar även specialstraffrätten. Därav följer att den i de speciella bestämmelserna flerstädes uppställda åtalsbegränsningen enligt vilken allmänt åtal beror av målsägandes angivelse kommer att fortbestå, t. ex. lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet den 16 maj 1919 48 §. När i framtiden anledning förekommer att revidera de speciella bestämmelserna angående ämbetsmäns brott mot tystnadsplikt, bör emellertid övervägas huruvida en tillämpning av förevarande bestämmelse i strafflagen är tillfyllest, och det kan förväntas att därigenom flertalet speciella bestämmelser angående dessa brott komma att upphävas. Likaledes torde nya sådana bestämmelser i allmänhet bliva obehövliga.
Då ämbetsmäns brott mot tystnadsplikt göras till föremål för en allmän bestämmelse i strafflagen, sker därigenom ingen ändring i det nu bestående förhållandet mellan straffbuden för sekretessbrott och tryckfrihetsförordningens bestämmelser om brott mot yttrandefriheten i tryckt skrift. Det
