framgår av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen § 3 10:o, att även ett sekretessbrott kan vara att anse såsom tryckfrihetsbrott och såsom sådant underkastat den begränsning i straffbarheten som följer av grundsatsen om tryckfrihetsförordningens uteslutande tillämpning å brottet.[1] Vid införande år 1919 av de bestämmelser om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter som numera upptagas i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens den 29 maj 1931 3–5 §§ har lagstiftaren förutsatt, att om brottet förövades genom offentliggörande i tryck, ansvaret skulle komma att bedömas uteslutande enligt tryckfrihetsförordningen och att det av praktiska skäl icke heller kunde anses erforderligt att med tryckfrihetsförordningen införliva några stadganden motsvarande de nämnda.[2] Den princip i fråga om förhållandet mellan sekretessbrott och tryckfrihetsbrott som kommit till uttryck i dessa lagförarbeten har även omfattats av rättspraxis (jfr NJA 1901 s. 280 och 1914 s. 381). Om sekretessbrottet förövas av den som själv här ansvaret för offentliggörandet i tryck, kommer alltså straffbarheten att bedömas uteslutande enligt tryckfrihetsförordningen och med tillämpning av dess ansvarighetsregler. Principens tillämpning leder emellertid till uppenbart otillfredsställande resultat därigenom att ämbetsbrottet icke blir beaktat och att ansvaret för tryckfrihetsbrottet merendels drabbar annan än ämbetsmannen, t. ex. utgivaren av en tidning. Detta har föranlett en tydlig tendens i rättspraxis att, då ämbetsmans sekretessbrott innefattar medverkan till ett offentliggörande i tryck för vilket annan bär ansvaret, bedöma sekretessbrottet såsom självständigt ämbetsbrott vilket icke undantränges av det exklusiva tryckfrihetsansvaret (NJA 1915 s. 513 och Kungl. Maj:ts utslag den 24 november 1944 angående två av militieombudsmannen väckta åtal vilka redovisats i ämbetsberättelsen 1944 s. 206 och 221). Kommittén har icke ansett sig böra taga ställning till denna fråga, som närmast angår innebörden av tryckfrihetsförordningen.
Den brottsliga handlingen beskrives alternativt såsom yppande eller utnyttjande av hemligheten. Båda dessa handlingsformer äro beaktade i flera av de nuvarande speciella bestämmelserna i ämnet.
I subjektivt avseende förutsättes uppsåt. Yppas eller utnyttjas av oaktsamhet vad en ämbetsman är skyldig hemlighålla, kan liksom för närvarande straff inträda för generellt ämbetsbrott (5 §). Ett behov av en speciell straffbestämmelse för oaktsamt brott kan här icke anses föreligga i samma grad som beträffande uppsåtligt brott. Visserligen kommer den vidare kretsen av offentliga funktionärer i 12 § andra stycket liksom ock förutvarande ämbete.
- ↑ Beträffande de brott enligt tryckfrihetsförordningen § 3 10:o som innefatta yppande av diplomatiska eller militära hemligheter uttalades i det år 1912 avgivna betänkandet med förslag till tryckfrihetsförordning, att åtalet i detta fall onekligen ej riktar sig mot yttrande av förgripliga tankar eller ett otillbörligt uttryckssätt, icke emot innehållet såsom sådant utan mot dess publicerande. Då brotten därför närmast borde jämställas med sekretessbrott genom utgivande i tryck av vissa allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen § 2. föreslog kommittén. att brotten i § 3 10:o skulle överflyttas till kapitlet om allmänna handlingar där de skulle ställas vid sidan av förhuden mot publikation av handlingar rörande diplomatiska och militära förhållanden (5 § i 1912 års förslag). Förslaget härom blev emellertid icke genomfört.
- ↑ Patentlagstiftningskommitténs betänkanden IV s. 437–438 och departementschefen i kungl. prop. nr 269 till 1919 års riksdag s. 7–8.
