Den processuella prövningen av ämbetsstraffets tillämpning vid allmänna brott enligt nu angivna regler bör enligt kommitténs mening ankomma på vanligt underrättsforum som har att döma över det allmänna brottet. Såsom i motiven till följdförfattningarna närmare angives föreslår kommittén nämligen ingen ändring i nuvarande bestämmelser angående forum privilegiatum vid ämbetsbrott. Konsekvensen därav blir, att sådant forum endast kommer att tillämpas i fråga om de självständiga ämbetsbrotten enligt 25: 1–5 §§ i förslaget. Samtidigt därmed kommer den särskilda begränsningen av målsägandens rätt att föra talan angående ämbetsbrott i motsvarande mån att bortfalla (nya rättegångsbalken 20: 10).
Det bör även framhällas, att sådant yttrande av chefsmyndighet, som för närvarande skall inhämtas enligt kungl. kungörelsen den 11 december 1936, sedan förslaget upphöjts till lag, icke bör föreskrivas i andra fall än där domstolen finner ett allmänt brott som endast förskyller fängelse eller böter giva anledning att överväga tillämpning av avsättning eller suspension (jfr s. 446).
För det fall att ansvaret för ett brott bestämmes till en individuell skyddsåtgärd, torde icke erfordras särskilda regler om tillämpning av ämbetsstraff. Beträffande förvaring och internering följer av lagen den 18 juni 1937 19 §, att en dom till förvaring eller internering kommer att medföra samma verkan för den dömde enligt förevarande paragraf som en dom å straffarbete. Avsättning skall alltså regelmässigt tillämpas enligt första punkten i 7 §. I fråga om sådan villkorlig dom som innebär anstånd med straffs ådömande följer av lagen den 22 juni 1939 27 § att domen kommer att medföra samma verkan enligt 7 § som en dom å fängelse eller, om i den villkorliga domen så förordnats, en dom å straffarbete. Efter omständigheterna kan alltså ämbetsstraff ådömas med tillämpning av första eller andra punkten av paragrafen. Slutligen gäller beträffande dom till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, enligt lagen den 13 mars 1937 20 § och lagen den 15 juni 1935 26 §, att sådan dom skall anses lika med dom å fängelse, och tillämpning av ämbetsstraff kan således ifrågakomma endast efter särskild prövning enligt andra punkten i paragrafen.
Det förtjänar uppmärksammas, att förevarande paragraf är tillämplig beträffande alla i 12 § avsedda personer och således även beträffande dem som äro underkastade ansvar endast enligt vissa av bestämmelserna i 25 kap.
Då ämbetsstraff vid allmänna brott enligt förslaget helt betingas av uppgiften att skydda den offentliga tjänstens integritet, följer därav, att om ämbetsmannen icke längre innehar tjänsten, något behov av ersättningsstraff icke föreligger. Denna konsekvens inträder icke blott såsom i gällande rätt, på grund av en slutsats motsättningsvis från SL 2: 17, vid brott utom tjänsten utan, på grund av förslagets ändrade grunder för att bedöma allmänna brott i samband med tjänsten, även vid sistnämnda brott. Någon motsvarighet till straffmätningsregeln i fråga om de självständiga ämbetsbrotten i 6 § har därför icke givits för de allmänna brottens vidkommande.
Däremot erfordras för de fall, då ämbetsstraff enligt paragrafen ådömes i förening med allmänt straff, en särskild regel om tillgodoräknande av
