upptages till en början en bestämmelse för det fall att en ämbetsman på grund av ett allmänt brott dömes till straffarbete; i regel skall han dl tillika dömas till avsättning. Under det att SL 2: 18 endast avser den som redan vid det allmänna brottets begående innehade allmän befattning, har bestämmelsen i förevarande paragraf utvidgats att omfatta även den som efter det han begått ett allmänt brott erhållit ställning av ämbetsman; det förutsättes nämligen endast, att den som dömes till straffarbete innehar tjänst vid tiden för domen.
Liksom enligt SL 2: 18 må ämbetsmannen dock bibehållas i tjänsten. Genom den i förslaget använda redaktionen avses att tydligare än i SL 2: 18 utmärka att bibehållandet skall tillämpas allenast som ett undantag vilket skall vara påkallat av särskilda skäl. Då avsättning icke ådömes, stadgas i SL 2: 18 möjlighet att i stället ådöma suspension, dock endast i fråga om ämbete eller tjänst och icke beträffande andra befattningar. I motiven till 2 kap. har angivits att förslaget icke bibehållit någon generell begränsning av suspensionsstraffets tillämplighet med hänsyn till vissa befattningar. De skäl som föranlett den nuvarande bestämmelsen därom i SL 2: 18 kunna mera rationellt tillgodoses genom att vid varje befattning för sig prövas, huruvida suspension är ett lämpligt medel att skydda befattningens integritet. På grund härav har i förslaget icke upptagits någon särskild begränsning av suspensionsstraffets användning i förevarande fall. Emellertid kommer prövningen av straffets lämplighet merendels att leda till, att suspension icke tillämpas i fråga om andra befattningar än ämbete eller tjänst.
Innan 1936 års lagstiftning om upphävande av straffpåföljder genomfördes, förekom i allmänna strafflagen en enda bestämmelse, enligt vilken ämbetsstraff tillämpades såsom påföljd vid lägre straff än straffarbete. Enligt SL 25: 20 skulle nämligen, enligt ett år 1905 tillagt stadgande, ämbetsman till vars ämbete hör att undervisa eller uppfostra ungdom, då han för vissa sedlighetsbrott dömdes till fängelse och i visst fall även då han dömdes till böter, tillika dömas till avsättning eller suspension. Efter nämnda tid har en utsträckning av ämbetsstraff såsom påföljd vid fängelse skett dels inom SL 8 kap. enligt dess ändrade lydelse av år 1940 (8: 31), dels genom den numera upphävda lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m. den 14 juni 1940 3 §. Vidare har enligt lagen den 14 april 1944 genom tillägg till SL 25: 20 öppnats utsträckt möjlighet att ådöma ämbetsstraff, då ämbetsman i nyssnämnda lärarställning dömes till fängelse för homosexuell otukt. Det stegrade krav på oförvitlighet hos ämbetsmän som kommit till uttryck i denna utveckling synes väl värt beaktande. En fortsatt anknytning till speciella brottstyper måste dock bliva otillfredsställande och bör ersättas med generella regler om ämbetsstraffets tillämpning. Efter förebild av lagen om straff för ämbetsbrott av präst den 8 mars 1889 8 § har förslaget därför öppnat fakultativ möjlighet att, när ämbetsman dömes till fängelse eller böter, därjämte ådöma avsättning eller suspension. Ämbetsstraffet tillämpas emellertid i dessa fall icke såsom regelmässig påföljd utan allenast efter särskild prövning att ämbetsmannen genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten.
