brottets karaktär av klandervärt uppförande eller eljest angrepp på den offentliga tjänstens integritet.
Om däremot ett tjänstefel i förstone föranlett disciplinär bestraffning, måste domstol icke desto mindre anses principiellt oförhindrad att pröva gärningens brottslighet enligt strafflagen och i överensstämmelse därmed ådöma straff. Under dessa omständigheter är möjligheten öppen för en dubbelbestraffning. Visserligen har lagstiftaren utgått ifrån att den rätt att besluta om åtal som tillagts förvaltningsmyndighet skulle vara praktiskt taget avgörande för huruvida domstolsförfarande överhuvud skulle komma till stånd. Men detta förhållande har undergått en väsentlig förskjutning under utvecklingen i tiden efter strafflagens tillkomst. Vad först angår allmänt åtal hava förändringar i åklagarorganisationen medfört, att underordnade åklagare kunna förväntas självständigt väcka åtal även i andra fall än då de förordnats därtill efter framställning av förvaltningsmyndigheten. I fråga om målsägandes åtalsrätt har med stöd av kungl. förklaringen den 23 mars 1807 40 punkten hinder förelegat för enskild part att själv väcka åtal för ämbetsbrott av domare och andra ämbetsmän beträffande vilka åtalet skall upptagas omedelbart av högre rätt. Då ämbetsmannen skolat åtalas vid underrätt, har däremot målsägandens åtalsrätt icke varit underkastad begränsning, vilket på ett speciellt område bekräftas av RB 10: 27.[1] Genom den överflyttning som ägt rum från privilegierat forum till allmän underrätt för ett flertal ämbetsmän har möjligheten vidgats för ett av målsägande anhängiggjort domstolsförfarande, oavsett om disciplinär straffåtgärd redan vidtagits.
Både genom allmän åklagares och genom målsägandes åtal för tjänstefel kan alltså för närvarande en av lagstiftaren icke avsedd dubbelbestraffning komma att inträda, ifall samma tjänstefel förut medfört disciplinär bestraffning. Beträffande militära förseelser finnes visserligen en bestämmelse i strafflagen för krigsmakten 206 § enligt vilken tillökning i bestraffningen ej må åläggas för förseelse vilken är att hänföra till disciplinmål och varför den felaktige blivit disciplinärt bestraffad. Men denna bestämmelse, som dessutom icke hindrar dubbelbestraffning för en gärning som sedermera befinnes utgöra annat brott än som kan hänföras till disciplinmål (NJA 1931 s. 539), har ansetts icke kunna, såsom det varit ifrågasatt, analogt användas å civila ämbetsbrott. Den dubbelbestraffning som uppkommer därigenom, att först förvaltningsmyndighet och sedan domstol ådömer bestraffning för samma förseelse, har därför i gällande rätt endast kunnat undanröjas genom benådning från den disciplinära bestraffningen (NJA 1924 s. 463 och RÅ 1925 K nr 63).
Kommittén har, såsom i annat sammanhang framhållits, lämnat det
principiella förhållandet mellan straff för ämbetsbrott och disciplinärt ansvar
orubbat. Vad här ovan sagts om förhållandet mellan de disciplinära
ansvarsbestämmelserna och straffbestämmelserna för ämbetsbrott i SL 25 kap. äger
- ↑ Se härtill Barklind SvJT 1929 s. 133 med not 1.
