utanför området av de i instruktionerna givna uttryckliga föreskrifterna om åtal torde förvaltningsmyndighet äga principiell befogenhet att till domstol hänskjuta bedömandet av ett tjänstefel, utan åtskillnad om detta faller under SL 25: 17 eller under annat lagrum i 25 kap. Särskilt erfordras domstolsförfarande, då den tilltalade bestritt vad som lagts honom till last eller då av annan anledning kräves bevisning eller utredning vid domstol. Uttrycklig bestämmelse härom förekom tidigare i utsökningslagen 1: 10 och gäller fortfarande i fråga om militära disciplinmål enligt strafflagen för krigsmakten 204 §.[1]
Såsom resultat av det sagda framgår att disciplinära ansvarsbestämmelser och strafflagens bestämmelser om ämbetsbrott, däribland även SL 25: 17, för närvarande äro självständigt tillämpliga oberoende av varandra. Därav får emellertid icke dragas någon slutsats till att dubblering av disciplinstraff och straff enligt strafflagen varit avsedd. Tvärtom framgår tydligt av såväl förarbetena till strafflagen[2] som bestämmelserna om förfarandet vid åläggande av disciplinstraff, att ett tjänstefel principiellt skall medföra ansvar endast av det ena slaget. Garantierna härför äro emellertid uteslutande av processuell natur och enligt utvecklingen i tiden efter strafflagens tillkomst icke uttömmande. I detta avseende uppkommer en skillnad beroende på vilketdera förfarandet först tillämpats.
Därest åtal vid domstol anhängiggjorts först och frågan om ådömande av ämbetsstraff avgjorts i detta förfarande, måste förvaltningsmyndighet anses förhindrad att ingå i prövning, huruvida samma gärning skall medföra disciplinärt ansvar. Detta hinder föreligger vare sig domstolens avgörande gällt ämbetsstraffet såsom huvudstraff eller såsom påföljd i samband med ådömande av allmänt straff för brottet. I sistnämnda fall tages förvaltningsmyndighetens medverkan i stället i anspråk på det sättet, att enligt kungl. kungörelsen den 11 december 1936 domstolen ålagts att bereda myndigheten tillfälle att före målets avgörande yttra sig i anledning av åtalet. Däremot kan disciplinär bestraffning ådömas, då domstol väl ådömt allmänt straff men icke ingått i prövning av fråga om tillämpning av ämbetsstraff.[3] Enligt SL 2: 18 i dess lydelse enligt lagen den 5 juni 1936 föreligger därför möjlighet till efterföljande disciplinär bestraffning, dels då brottet icke förskyllt straffarbete och därför överhuvud icke kunnat medföra ämbetsstraff, dels också då straffarbete ådömts men yrkande om ämbetsstraff icke blivit framställt och prövat av domstolen. I dessa fall inträder emellertid ingen dubbelbestraffning. Förhållandet är allenast, att ett allmänt brott för vilket allmänt straff ådömts föranleder åläggande av särskilt disciplinstraff på grund av
- ↑ Se även ett uttalande av generaltullstyrelsen i RÅ 1921 s. 224.
- ↑ Särskilt lagkommitténs förslag till rättegångsbalk senare delen 1: 8 och 11 med motiv.
- ↑ RÅ 1921 s. 222. Ett speciellt uttryck för ifrågavarande grundsats utgör bestämmelsen i polisreglementet den 26 september 1925 17 § 3 mom. Jfr departementschefens uttalande att i detta moment en omredigering verkställts för att fastslå, att rätten att vidtaga disciplinär åtgärd på grund av handling som varit föremål för domstols bedömande är inskränkt till sådana tall i vilka domstolen icke haft att undersöka, om handlingen innefattat tjänstefel; kungl. prop. nr 58 till 1925 års riksdag s. 100. Bestämmelsen hade även motsvarighet i tidigare praxis i regeringsrätten.
