verksamhetsområden, där sådan befattningshavares tjänstefel utsätter allmänhetens eller enskilda medborgares intressen för särskilt betydelsefulla risker. Liknande synpunkter kunna anläggas beträffande den utsträckning i vilken ämbetsansvar bör tillämpas å befattningshavare vid enskild inrättning eller stiftelse som fullgör någon allmän funktion. K
I fråga om ämbetsansvarets återverkan inom arbetsrätten på förhandlingsrätt och giltighet av kollektivavtal bör först undersökas, huruvida såsom princip kan upprätthållas den av regeringsrätten år 1942 intagna ståndpunkten, att ämbetsansvaret i allo utesluter laglig möjlighet till kollektivavtal. Såsom förut nämnts förekomma och tillämpas för närvarande ett flertal till avlöningsförhållanden begränsade kollektivavtal, avseende personal inom kommunerna vilken är underkastad ämbetsansvar, t. ex. brandmän och viss personal vid sjukhus och fattigvårdsinrättningar. Det är visserligen otvivelaktigt att ett kollektivavtal skulle kunna innebära hinder för att fullständigt genomföra ämbetsansvaret, såvitt angår i avtalet meddelade bestämmelser om anställnings- och arbetsvillkor, d. v. s. villkor om antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten.[1] Däremot synes sådant hinder icke kunna föranledas av ett till avlöningsvillkor, d. v. s. det ekonomiska mellanhavandet, begränsat kollektivavtal. Under sådana förhållanden kan det icke anses påkallat att låta ämbetsansvaret medföra ogiltighet av de bestående kollektivavtal i vilka denna begränsning iakttagits. På motsvarande sätt saknas skäl för att antaga, att en utsträckning av ämbetsansvaret till en ny personalgrupp såsom konsekvens skulle medföra hinder i framtiden för denna personal att sluta kollektivavtal rörande avlöningsvillkor. Det är t. ex. vid de enskilda järnvägarna regel, att personalens rättsförhållanden regleras av fullständiga kollektivavtal. För slutandet av sådana avtal har det partiella ämbetsansvar, som i sl 25: 22 finnes stadgat i fråga om brott enligt SL 25: 15, icke ansetts utgöra lagligt hinder. Enligt lagen den 15 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt äger dessutom denna personal allmän förhandlingsrätt; det i 1 § stadgade undantaget från lagens tillämplighet gäller nämligen endast de arbetstagare, vilka äro underkastade ämbetsansvar och anställda i statens eller kommunernas tjänst. Från kriminalpolitisk synpunkt föreligga avgörande skäl för att ställa personalen inom driften av de enskilda järnvägarna under ämbetsansvar i samma omfattning som personalen vid statens eller kommunernas järnvägar. Då kommittén i enlighet härmed i det följande föreslår fullständigt ämbetsansvar beträffande all personal som vid statlig, kommunal eller av Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning deltar i driften av allmän samfärdsel, anser sig kommittén kunna förutsätta, att möjlighet fortfarande skall förefinnas för personalen vid de enskilda järnvägarna att sluta kollektivavtal angående avlöningsförhållanden. I princip böra alltså förutsättningarna för förhandlingsrätt enligt 1936 års lag och
- ↑ I arbetsdomstolens dom 1939 nr 7 uttalas i domsmotiven följande: "Såvitt angår tjänstemän, vilka äro underkastade ämbetsmannaansvar, anser arbetsdomstolen det icke kunna betvivlas att – även om kollektivavtal för dem icke skulle anses helt uteslutet – en reglering i kollektivavtal av frågor om deras antagande, entledigande och skyldigheter t tjänsten under alla omständigheter strider mot offentligrättsliga principer".
