ställda under offentlig myndighets tillsyn. För dem som förrätta ämbete eller tjänsteärende har stadgats ansvar även om deras behörighet grundas på val.
På senare tid ha bestämmelserna om ämbetsansvar inom arbetsrätten erhållit en ny och betydelsefull uppgift, vilken icke kan lämnas åsido vid revisionen av strafflagen. Den genom lagen den 11 september 1936 reglerade allmänna förenings- och förhandlingsrätten äger nämligen icke tillämpning beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som äro underkastade ämbetsansvar. För dessa tjänstemän gälla särskilda regler om förhandlingsrätt, för statens tjänstemän enligt kungörelsen den 4 juni 1937 och för kommunala tjänstemän enligt lagen den 17 maj 1940. Arbetstagare hos stat eller kommun vilka icke äro underkastade ämbetsansvar äga enligt 1936 års lag rätt att rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare påkalla förhandling vilken föres mellan parterna såsom likaberättigade. Förhandlingen avser samma frågor varom kollektivavtal enligt lagen därom kan slutas, och lagstiftningen vilar på den förutsättningen, att förhandlingen skall kunna resultera i ett kollektivavtal. Däremot innebär den särskilda förhandlingsrätten för tjänstemän vilka äro underkastade ämbetsansvar allenast en rätt att förhandla med vederbörande myndighet beträffande anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor med den begränsningen, att inskränkning därigenom icke göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt. Genom denna förhandlingsrätt beredes tjänstemännen tillfälle att, innan den statliga myndigheten eller kommunen fattar sitt beslut, i form av förhandling framföra sina synpunkter och önskemål i nämnda frågor. Beslut i dessa fattas av vederbörande statliga eller kommunala organ. Frågan huruvida dessa tjänstemäns anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor kunna regleras genom kollektivavtal har enstämmigt besvarats nekande, såvitt angår frågor om antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten. Däremot har stundom hävdats att hinder icke skulle finnas mot att sluta kollektivavtal, såvida innehållet begränsades till tjänstemännens avlöningsvillkor, och i praxis ha åtskilliga sådana avtal även slutits. Senare har emellertid regeringsrätten ej funnit skäl göra ändring i ett utslag av en länsstyrelse, varigenom ett stadsfullmäktigebeslut angående antagande av ett kollektivavtal, inbegripande jämväl tjänstemän vilka voro underkastade ämbetsansvar, undanröjts med motivering, att en reglering av dessa tjänstemäns anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor icke lagligen kunde äga rum genom kollektivavtal (RÅ 1942 s. 55). Enligt denna rättstillämpning föreligger hinder mot kollektivavtal i det hela i förhållande till sådana tjänstemän i stat eller kommun som äro underkastade ämbetsansvar.
Kommittén har ansett att utsträckningen av ämbetsansvaret i princip bör bestämmas enligt kriminalpolitiska grunder. För att upprätthålla effektiviteten inom den offentliga verksamheten och skydda denna emot ovärdiga eller olämpliga funktionärer kan ämbetsansvar för statens och kommunernas tjänstemän i hittills tillämpad omfattning uppenbarligen icke undvaras. Å andra sidan saknas anledning att utsträcka ansvaret till underordnade osjälvständiga befattningshavare annat än beträffande vissa bestämda
