MOTIV.
Inledning.
Såsom i kommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om
förmögenhetsbrott (SOU 1940: 20) framhållits, har den främst till professorn Johan
C. W. Thyréns namn knutna tanken att på en gång ersätta 1864 års
strafflag med en ny lag blivit övergiven men Thyréns förarbeten till en allmän
strafflagsreform lagts till grund för kommitténs arbete på ett successivt
förnyande av strafflagens speciella del genom införande av ny lagstiftning för
en grupp brott i sänder. Thyrén, som utgav elva avsnitt av förberedande
utkast till strafflagens speciella del och vid sin död efterlämnade
anteckningar till ytterligare avsnitt, tänkte sig brotten indelade i fyra huvudgrupper,
brott mot staten, brott mot allmänheten, brott mot enskilds person och brott
mot enskilds förmögenhet.[1] Brotten mot enskild äro endast ofullständigt
behandlade av Thyrén, nämligen i hans fyra första utkast jämte de
efterlämnade anteckningarna. Brotten mot staten och allmänheten behandlas
däremot fullständigt i Thyréns utkast V–XI.
Den pågående successiva reformen av strafflagens speciella del är i stort sett avslutad beträffande brotten mot enskilds förmögenhet. Genom en den 12 juni 1942 på grundval av kommitténs nyssnämnda betänkande utfärdad ny lagstiftning om förmögenhetsbrott ha SL 20–23 kap. erhållit ny lydelse. I nu förevarande betänkande, som avser brotten mot staten och allmänheten, föreslås upphävande av SL 7 kap. och ny lydelse av SL 8–13, 19, 24 och 25 kap.[2] Av strafflagens speciella del återstå därefter endast de i SL 14–18 kap. upptagna brotten mot person.
Då kommittén, sedan den avgivit betänkande om förmögenhetsbrotten, den 11 oktober 1940 erhöll uppdrag att verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del, framhöll departementschefen, statsrådet WESTMAN, att det fortsatta arbetet skulle åsyfta att ersätta föråldrade delar av strafflagen med tidsenliga bestämmelser, varvid utredningen närmast borde inriktas på brottsgrupper vilka ägde samband med de av kommittén behandlade förmögenhetsbrotten. Departementschefen anförde vidare:
Kommitténs utredning har hittills, huvudsakligen av praktiska skäl, icke utsträckts till skadegörelsebrotten i 19 kap. strafflagen, ehuruväl detta kapitel såtillvida berörts av utredningen att vissa däri upptagna brott överförts till de av kommittén nyreglerade strafflagskapitlen. Redan med hänsyn till det nära sambandet mellan
