skadegörelsebrotten och vissa av de brott som behandlats av kommittén är det önskvärt, att en revision av skadegörelsebrotten icke uppskjutes. Angelägenheten av att brottsbestämmelserna rörande skadegörelse erhålla en efter nutida förhållanden avpassad utformning har även uppmärksammats under förarbetena till lagstiftningen mot sabotagebrott. De sakkunniga anförde i sitt betänkande (Justitiedepartementets promemorior 1940: 3), att de övervägt möjligheten att tillgodose det för närvarande aktuella behovet av effektivare straffbestämmelser mot sabotage inom ramen av 19 kap. strafflagen och i samband med en genomgripande omarbetning därav, men att de funnit en sådan omarbetning, som skulle kräva grundligt övervägande, icke kunna avvaktas. I yttranden över de sakkunnigas förslag ha tre av rikets hovrätter funnit sig kunna tillstyrka lagstiftningen blott såsom ett av tidsläget betingat provisorium och ha understrukit önskvärdheten av att bestämmelser om sabotage snarast möjligt upptagas i allmänna strafflagen. I nära sammanhang med förmögenhetsbrotten stå vidare förfalskningsbrotten, vilka brott i sina vanliga former även innefatta bedrägeri eller försök därtill. Förfalskningsbrotten äro emellertid kriminaliserade oavsett sin ekonomiska verkan och äro fördenskull närmast att uppfatta såsom "brott mot allmänheten". Straffrättskommittén har på grund härav icke ansett sig böra upptaga 12 kap. strafflagen, om förfalskningsbrott, till allmän revision, ehuru utredningen medfört vissa tillägg till och ändringar i kapitlet, föranledda huvudsakligen av systematiska hänsyn. Vissa brister i kapitlet ha även uppmärksammats vid utredningen om straff för försök till brott (se SOU 1940: 19). En genomgripande modernisering av detta strafflagskapitel är utan tvivel av behovet starkt påkallad. Utredningen bör emellertid icke bindas vid gällande lags kapitelindelning och gruppering av brottstyperna. Såväl skadegörelsebrotten som förfalskningsbrotten ha, såsom framgår av det föregående, anknytning icke blott till förmögenhetsbrotten utan även och delvis i än högre grad till andra brottstyper. Sålunda kunna exempelvis grövre skadegörelse- och sabotagehandlingar under vissa omständigheter med fog vara att betrakta såsom brott mot statens säkerhet och böra måhända i systematiskt hänseende behandlas ur denna synpunkt. Erinras må i detta sammanhang om den av Thyrén uppställda särskilda brottsgruppen Allmänfarliga brott (Utkast till strafflag, speciella delen V). Överhuvud taget torde vid den nu förordade utredningen vara anledning att överväga vissa spörsmål av systematisk natur, vilka .fordra sin lösning innan den fullständiga strafflagsrevision, som är slutmålet, kan fullbordas. Om det under utredningsarbetet skulle befinnas erforderligt för att vinna en lämplig brottsindelning, bör således i utredningen kunna inbegripas brottstyper som falla utanför de i 12 och 19 kap. upptagna och äro ägnade för behandling gemensamt med dessa. Å andra sidan bör hinder icke möta mot att förslag utarbetas och framläggas beträffande särskilda delar av de angivna brottsområdena, i den mån detta finnes ändamålsenligt.
I förra etappen av kommitténs utredning, som huvudsakligen avsåg de i SL 20-23 kap. upptagna förmögenhetsbrotten, medtogs av praktiska skäl icke det i SL 19 kap. behandlade skadegörelsebrottet, ehuru enkel skadegörelse kan anses som ett förmögenhetsbrott. Nu föreslår kommittén införande av nya bestämmelser om detta brott. Brottet skall enligt förslaget, liksom de viktigaste förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingring, fördelas på tre svårhetsgrader. För den lindrigaste graden föreslås benämningen åverkan, för de båda övriga skadegörelse och grov skadegörelse. De nya bestämmelserna skola enligt förslaget upptagas icke i 19 utan i 24 kap. I sitt betänkande om förmögenhetsbrotten föreslog kommittén, att SL 24 kap. skulle upphävas. 1942 års riksdag beslöt emellertid, att de nuvarande reglerna om åverkan tills vidare skulle bibehållas i huvudsak oförändrade. Första
