Sida:SOU 1944 69.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
47
Inledning

lagutskottet anförde i sitt härutinnan av riksdagen godkända utlåtande (nr 18), att kommittén, som vid sitt fortsatta arbete hade att behandla skadegörelse, lämpligen i samband därmed kunde upplaga SL 24 kap. till förnyat övervägande. Nu föreslår kommittén, att tillgrepp av de viktigaste naturprodukterna skall bedömas som åverkan, alltså den lindrigaste graden av skadegörelse, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Annars skall vad i 20 kap. är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning, detta enligt föreslagen ny lydelse av 8 § i sistnämnda kapitel, vilket lagrum även ersätter åtskilliga av de övriga nuvarande särbestämmelserna om åverkansbrott med allmänna regler. Av de i SL 24 kap. upptagna brotten bibehållas i förslagets 24 kap. allenast olovligt tagande av väg och olovligt fiske.

Att skadegörelse enligt förslaget skall flyttas från 19 till 24 kap. beror ej blott på sambandet med åverkan å fast egendom utan även på att SL 19 kap. i övrigt handlar om s. k. allmänfarliga brott. Mordbrandsbrottet, vilket såväl i gällande rätt som enligt förslaget inleder 19 kap., bör t. ex. icke uppfattas såsom en form av skadegörelse å annans egendom, utan det för brottet karakteristiska är den fara som det innefattar för andra till person eller egendom. Dylika brott, vilka med hänsyn till sin vittgående betydelse straffas på ett tidigare stadium, farestadiet, än brotten mot person eller egendom, har kommittén, i likhet med Thyrén (V), ansett böra sammanföras till en grupp för sig. I förslagets 19 kap., som handlar om allmänfarliga brott, upptagas bestämmelser om det i direktiven omnämnda brottet sabotage. Vidare behandlas där, förutom brott som nu upptagas i SL 19 kap., även allmänfarlig förgiftning och framkallande av fara för könssjukdom. Bestämmelserna härom i SL 14: 19–21 föreslås därför upphävda.

I viss överensstämmelse med de nu Omnämnda allmänfarliga brotten kunna även förfalskningsbrotten (jfr Thyrén V. I) ses ur den synpunkten, att de innefatta brott mot allmänheten. Den som gör falska sedlar tänker vid tillfälle prångla ut dem till någon, som ger honom valuta för de falska sedlarna i tro att de äro äkta. Redan tillverkningen är emellertid straffbar och på det stadiet behöver det icke vara klart vem som skall bliva bedragen. Brottet kan rikta sig mot vem som helst; det är alltså ett brott mot allmänheten. I förslagets 12 kap. behandlas i huvudsak samma brott som nu upptagas i SL 12 kap. Förfalskning av handlingar behandlas i förslaget som ett enhetligt brott, urkundsförfalskning, fördelat på tre svårhetsgrader. Gällande lags uppdelning på skilda brott efter olika typer av allmänna och enskilda handlingar skall alltså bortfalla. Förfalskning av signatur på konstverk, som hittills måst antingen bedömas såsom handlingsförfalskning eller anses straffri, upptages i förslaget såsom ett särskilt brott. Beträffande spridande av efterbildning av penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke, vilket hittills endast delvis reglerats genom särskild lag, föreslås en bestämmelse i själva strafflagen.

Thyrén (VI) ville till förfalskningsbrotten hänföra även s. k. immateriell förfalskning, d. v. s. att giva äkta handling oriktigt innehåll, begagna