begånget i Sverige dels om försökshandlingen utfördes här, dels ock om dess verkan, därest försöket lyckats, skulle ha inträtt här. Däremot gäller ej något motsvarande angående förberedelse. En förberedelsehandling blir alltså icke straffbar i Sverige blott på den grund att det brott som förberedelsen avsåg skolat utföras i Sverige eller få verkan här.
Till det sagda må fogas en erinran, att enligt 1 och 2 §§ brott begånget utom riket å svenskt fartyg jämställes med brott begånget inom riket.
I den mån den av kommittén föreslagna paragrafen gör svensk strafflag tillämplig även på brott, vilket icke enligt rättegångsbalkens forumregler är att anse såsom begånget i Sverige, får såvitt angår forum för brottet tillämpas vad som gäller om forum för utrikes begånget brott. Enligt nya rättegångsbalken 19: 2 skall åtal för ett sådant brott, om ej Konungen för visst fall förordnar annat, upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.
Den i förevarande paragraf upptagna regeln bör anses äga tillämpning även på specialstraffrättens område i den mån ej annat framgår av särskilda bestämmelser.
Beträffande verkan av utomlands undergången bestraffning skiljes i SL 1: 3 mellan det fall att brottet blivit begånget utomlands och det att det förövats här i riket. I förra fallet är straff här uteslutet, under det att i senare fallet det utomlands undergångna straffet icke utgör hinder för realiserande av det svenska straffanspråket.
Denna ståndpunkt går icke fri från erinringar. Å ena sidan kan det i många fall framstå såsom obilligt, att ingen som helst hänsyn får tagas till utomlands undergången bestraffning för här i riket förövat brott. Å andra sidan synes det icke vara riktigt, att utomlands undergånget straff för utom riket förövat brott alltid skall utesluta brottets bestraffning i Sverige. Dessa synpunkter föranledde strafflagskommissionen att föreslå, att utländsk straffverkställighet icke i något fall skulle i och för sig utgöra hinder för tillämpning av svensk straffrätt men att åtal mot någon som för brottet undergått bestraffning utom riket ej, var än brottet förövats, skulle få ske utan Konungens förordnande (SOU 1923: 9, 1: 10). Om även svensk domstol i sådant fall ådömer straff för brottet, skulle enligt kommissionens förslag det utom riket undergångna straffet såvitt möjligt avräknas.
Genom den av straffrättskommittén föreslagna nya bestämmelsen i 2 a §, vilken för övrigt hade en motsvarighet i strafflagskommissionens förslag, utvidgas svenska strafflagens tillämpningsområde. Det torde därför enligt kommittéförslaget mera ofta än enligt gällande rätt kunna inträffa, att det uppstår fråga om bestraffning i Sverige av brottsling som redan undergått straff utomlands. Med anledning härav och med beaktande av de synpunkter som nyss anförts har kommittén ansett sig böra föreslå ändrad lydelse av SL 1: 3.
