Den föreslagna lydelsen ansluter sig i det väsentliga till strafflagskommissionens förslag. Det göres sålunda beroende på Konungens prövning i varje särskilt fall, huruvida den som utom riket undergått bestraffning för visst brott skall lagföras för brottet även i Sverige. Jämväl i fall, där brottslingen endast delvis undergått sitt utrikes ådömda straff, erfordras enligt bestämmelsen tillstånd av Konungen för åtal här i riket. Ådömer svensk domstol straff, äger enligt den föreslagna bestämmelsen domstolen förordna om avräkning med så lång tid som skäligen finnes motsvara den undergångna bestraffningen. Domstolen bör alltså efter förmåga pröva, huru svårt det utländska straffet är i förhållande till det svenska straffsystemet. Förordnandet kan gå ut på att det svenska straffet anses till fullo verkställt. Emedan i sådana fall åtal mera sällan lära anställas, torde det emellertid bliva vanligare, att efter avräkningen viss del av det svenska straffet återstår att verkställa.
Den föreslagna bestämmelsen gör innehållet i SL 2: 21 överflödigt. Bestämmelsen öppnar nämligen möjlighet att, där så finnes påkallat, lagföra en utrikes bestraffad brottsling för att svensk domstol må bliva i tillfälle att döma honom till avsättning eller suspension. Kommittén föreslår därför, att nämnda lagrum upphäves.
2 KAP.
I SL 2: 4 andra stycket stadgas bl. a., att maximitiden för omedelbart ådömt fängelse är två år där ej annat följer av vad i SL 4: 2 sägs. Sistnämnda lagrum innehåller, att vid sammanträffande av flera brott det eljest stadgade maximistraffet kan överskridas, högst med två år. Enligt 4: 2 i kommitténs förslag må emellertid fängelse såsom gemensamt straff vid sammanträffande av brott ej överstiga två år; i de fall där gällande lag medger längre fängelsestraff, må enligt förslaget i stället dömas till straffarbete i högst två år. På grund härav föreslår kommittén, att hänvisningen till SL 4: 2 borttages ur SL 2: 4.
Enligt vad som uttalats i inledningen anser kommittén, att förslag till ändringar i straffsystemet i princip falla utanför dess uppgift. Anordningen av de särskilda ämbetsstraffen för ämbetsmän och med dem likställda personer måste likväl upptagas till övervägande. Revisionen av de i SL 25 kap. sammanförda bestämmelserna om brott av ämbetsmän äro nämligen väsentligen beroende av huruvida i lagen uppställas särskilda ämbetsstraff och på vad sätt dessa gestaltas.
I nuvarande lag ha ämbetsstraffen erhållit en i hög grad invecklad konstruktion. Visserligen äro straffarterna endast två, avsättning och mistning
