förverkandeförklaring blott fakultativ. Domstolen har att efter omständigheterna pröva, huruvida förverkande i det särskilda fallet är påkallat Härvid bör naturligtvis särskilt tillses att ett föremål icke utan vägande skäl förklaras förverkat om det. såsom undantagsvis kan förekomma, blivit ombildat till ett brottsverktyg utan att detta kan läggas dess ägare till last. Det är dock icke uteslutet, att förverkande någon gång måste ske även i ett sådant fall. Har en spion stulit en karta och på den inprickat militära hemligheter, måste tydligen kartan förklaras förverkad. I viss utsträckning torde det vara möjligt att utan särskilda bestämmelser bereda ägaren ersättning i dylika fall. Stundom kan det vara tillräckligt, att egendom endast partiellt förklaras förverkad. Det möter icke heller något hinder att låta förverkande av värde avse endast en del av egendomens värde.
Med förverkad egendom bör naturligtvis så förfaras, att missbruk därav ej kan ske. Det torde vara lämpligt, att administrativa föreskrifter härom meddelas. Enligt tredje stycket kan domstolen i stället för förverkande föreskriva annan åtgärd till förebyggande av missbruk. Beträffande konstverk, vilket innehavaren förmåtts att köpa genom falsk uppgift att det är original, kan t. ex. vara tillräckligt att påstämpla det ordet kopia.
De föreslagna reglerna om förverkande avse endast brott enligt strafflagen. Gärningar, som äro belagda med straff i andra författningar, äro av alltför skiftande natur för att det skulle vara rådligt att utan en prövning av varje särskild författning låta de föreslagna reglerna i första stycket bliva tillämpliga beträffande dessa gärningar. Andra stycket bör däremot analogiskt tillämpas även beträffande föremål som kan befaras komma till en i specialstraffrätten kriminaliserad användning.
Införandet av de allmänna bestämmelserna i första stycket torde emellertid komma att få betydelse för blivande lagstiftning på specialstraffrättens område. Det är nämligen sannolikt, att vid sådan lagstiftning viss ledning kommer att hämtas av de här föreslagna bestämmelserna. Dessa torde därför även på specialstraffrättens område i längden komma att visa sig leda till ett förenhetligande av de nu tämligen olikartade reglerna. Som dessa ofta stadga obligatoriskt förverkande och därtill sakna de av billighetshänsyn förestavade begränsningar av förverkandemöjligheten som innehållas i förevarande paragraf, skulle en sådan utveckling medföra en enligt kommitténs mening önskvärd uppmjukning av specialstraffrättens förverkandebestämmelser, vilka stundom synas gå längre än billigt är.
Medan i 18 § stadgas förverkande av föremål, som på grund av sin beskaffenhet, sitt ursprung eller sin användning icke synes böra få kvarbliva i enskild ägo, behandlas i förevarande paragraf främst frågan om förverkande av penningbelopp.
I gällande strafflag finnas, såsom framgår av det vid 18 § anförda, endast tre bestämmelser av detta slag. Enligt SL 25: 7 skall muta eller annat, som en enligt SL 25: 5 eller 6 straffbar ämbetsman olovligen tagit, tillfalla kronan. I SL 15: 4 stadgas förverkande av penningar eller deras värde, som
