oftast lämpligen sker genom att yrkandet upptages i stämningen. For det fall att ägare ej är känd ersättes delgivningen med kungörande i allmänna tidningarna. Som förverkande kan medföra rättsförlust även för annan än ägare, föreslås vidare, att yrkande om förverkande skall delgivas utom ägaren även annan som enligt vad känt är har rätt till egendomen. Det ifrågasättes, huruvida icke en motsvarighet till detta stadgande bör upptagas i nya rättegångsbalkens promulgationslag. Slutligen föreslås, att mål om förverkande i övrigt jämställes med brottmål, med det undantaget att målet må avgöras utan hinder av svarandes utevaro.
Bestämmelserna i förevarande paragraf torde liksom de flesta andra bestämmelser i strafflagens allmänna del bliva analogiskt tillämpliga på specialstraffrättens område, i den mån ej annat är särskilt stadgat.
Jämte de nu berörda bestämmelserna i strafflagen föreslår kommittén en ändring i lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål. Enligt 1 § första stycket nämnda lag må föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, tagas i beslag. Emedan enligt 18 § andra stycket i kommittéförslaget brott icke är någon förutsättning för förverkande, får kommittén föreslå sådan ändring i beslagsbestämmelserna, att beslag kan läggas å föremål om det skäligen kan antagas vara förverkat oavsett huruvida grunden för förverkandet är brott. En liknande ändring torde böra vidtagas i nya rättegångsbalken 27: 1. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra framlägga något förslag om ändring i nämnda lag.
I övrigt torde det vara önskvärt, att till ledning för de verkställande myndigheterna givas administrativa bestämmelser om tillvägagångssättet då anledning till förverkande yppar sig och, såsom vid 18 § berörts, beträffande frågan huru med förverkad egendom skall förfaras.
Det nuvarande innehållet i 20 § har lämnats utan motsvarighet i förslaget. Sedan förverkandebestämmelserna fått sin plats i 18 och 19 §§, återstå såsom påföljder, på vilka nuvarande 20 § syftar, skärpning enligt SL 4: 15 av livstidsfånges straff på grund av brott som han förövar, åläggande enligt SL 16: 14 att betala tryckningskostnaden för dom angående falsk angivelse eller annan ärekränkning, förlust enligt SL 24: 1 av äganderätten till det som olovligen såtts eller planterats på annans jord samt förbud enligt SL 25: 15 och och 22 att vidare bekläda vissa slags befattningar. Det nämnda stadgandet i SL 2–1: 1, som närmast är av privaträttslig natur, har av kommittén förts till övergångsstadgandena, och förbudsbestämmelserna i 25 kap. bortfalla genom den föreslagna nya avfattningen av nämnda kapitel. Bestämmelsen i SL 16: 14 har visserligen bibehållits i strafflagen men, då den närmast är en bestämmelse om skadestånd, överförts till 6: 3 i förslaget. Med hänsyn härtill har det icke ansetts påkallat att i 2 kap. bibehålla någon erinran om att brott kunna medföra andra påföljder än de förut i kapitlet angivna.
Av skäl, som angivits vid 1: 3, föreslår kommittén upphävande av SL 2: 21.
