att begå ett brott, eller eljest ouppsåtligen främjar gärningen kan sålunda icke straffas för delaktighet i brottet.
På grund av den begränsade omfattning, i vilken medverkan till brott bestraffas såsom delaktighet, är det enligt gällande rätt en viktig fråga, huruvida viss handling är att uppfatta såsom gärningsmannaskap eller såsom blott delaktighet. När flera medverkat till ett brott på olika sätt, kan en eller flera av dem vara att anse såsom allenast delaktiga och den eller de andra såsom gärningsmän, om de senare faktiskt stå den brottsliga effekten närmare. En sådan olikhet, som kommer en av flera medverkande att framstå såsom gärningsman och en annan såsom delaktig, föreligger, om någon främjat ett brott allenast genom psykisk påverkan på annan som varit fysiskt verksam för åstadkommande av effekten. Den senare är i ett sådant fall gärningsman, den förre endast delaktig. Äro flera fysiskt verksamma för ett brott, är frågan svårare att besvara. För att gärningsmannaskap skall föreligga fordras emellertid i regel deltagande i själva den handling, varigenom brottet kommer till utförande, eller verkställande av någon bland flera handlingar som ha denna betydelse. Gärningsmannaskap anses föreligga även i vissa fall, där en av flera medverkande visserligen ej faktiskt står närmast effektens förverkligande men dock på grund av sin ställning till brottet framstår såsom den vilken är närmast att svara för detta, s. k. konvertering till gärningsmannaskap. Så är fallet exempelvis vid gäldenärsbrott. Om en köpman givit sin bokhållare order att bokföra viss transaktion felaktigt, måste sålunda köpmannen anses som gärningsman till brottet, fastän gärningen utförts av bokhållaren. Även bokhållaren kan bliva att straffa såsom gärningsman, nämligen såvida han intager en så självständig ställning att han ej kan betraktas endast såsom medhjälpare.
Även i andra fall kan en medverkande vara att döma såsom gärningsman. Att låta den som medverkat till ett brott genom annans förmedling vara straffbar allenast om och i den mån reglerna om delaktighetsansvar föranleda därtill har nämligen ansetts ogrundat, där den, som står närmast effektens förverkligande, på grund av något subjektivt skäl såsom sinnessjukdom eller villfarelse icke kan göras ansvarig för brottet.[1] Den som orsakat att en sinnessjuk begått brott straffas därför såsom gärningsman. Det föreligger då s. k. medelbart gärningsmannaskap. Sådant föreligger enligt vedertagen åsikt, ehuru ordalagen i SL 3: 2 synas giva vid handen att fallet skall bedömas såsom anstiftan, även där någon förmår barn under femton år till brottslig gärning.[2] Gärningsmannaskap anses vidare föreligga, om någon uppsåtligen orsakar att annan begår en brottslig gärning och denne därvid icke handlar med uppsåt. Även i fall där den som faktiskt står närmast effektens förverkligande går fri från ansvar på grund av någon omständighet av objektiv natur, som har betydelse endast för honom, kan medelbart gärningsmannaansvar för annan medverkande komma i fråga så om den
- ↑ Jfr emellertid von Seth i SvJT 1927 s. 197 f.
- ↑ Enligt strafflagens ursprungliga lydelse kunde person mellan fjorton och femton år dömas till ansvar, varför det var möjligt att anstifta den som ej fyllt femton år till brott. Vid straffbarhetsålderns fastställande år 1902 till femton år uraktlät man emellertid att ändra SL 3: 2.
