Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1944 69.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
87
Medverkan.
3: 3

omedelbare gärningsmannen går straffri på grund av att han av den andre försatts i nödsituation eller emedan han av den andre, vilken han är skyldig lydnad, mottagit befallning att föröva den brottsliga gärningen.

Den ståndpunkt, som gällande lag intager i nu berörda frågor, torde icke kunna anses i allo tillfredsställande. I formellt hänseende kan anmärkas, att bestämmelserna i 3 kap. SL trots sin utförlighet på viktiga punkter icke ge uttryckligt besked huru medverkan skall bedömas. Regleringen av detta ämne vidlådes därför av en viss brist på klarhet och överskådlighet. I sak torde ock vägande erinringar kunna riktas mot den lösning hithörande frågor erhållit. I detta hänseende må anföras följande.

För att delaktighetsansvar skall inträda förutsättes, som nämnt, att den delaktige medverkar till annans brott. Detta innebär att det i regel för delaktighetsansvar fordras att även gärningsmannen är förfallen till straff. Om denne på grund av omständigheter, som ha avseende blott på honom själv, går fri från straff, kan den delaktige därför, frånsett vissa undantagsfall av mindre betydelse (se NJA 1939 s. 472), icke åtkommas med straff såvida han ej kan anses såsom medelbar gärningsman. Härför torde emellertid, utöver att den omedelbare gärningsmannen går straffri av skäl som ovan i sina huvuddrag berörts, krävas, att den delaktiges handling är avgörande orsak till brottet, d. v. s. att detta icke skulle ha kommit till stånd delaktighetshandlingen förutan. Gärningsmannaansvar inträder sålunda exempelvis ej för den som allenast med upplysningar eller tillhyggen tillhandagår en sinnessjuk vid förövandet av en misshandel vilken denne ändock varit besluten att med eller utan hjälp omedelbart sätta i verket. Delaktighetshandling av det slag, som avses i SL 3: 4, torde med andra ord icke kunna bestraffas såsom gärningsmannaskap. Detta har till följd, att en betydande grupp i och för sig straffvärda delaktighetshandlingar gå straffria.

För att delaktighetsansvar skall inträda fordras vidare, såsom även nämnts i det föregående, att delaktighetshandlingen förövas uppsåtligen. Enligt en mening[1] går därför oaktsam delaktighetshandling straffri, frånsett vissa fall där den anses kunna bedömas såsom medelbart gärningsmannaskap. Detta är en tillämpning av den till grund för 3 kap. SL liggande tanken, att den som åstadkommer en brottslig effekt genom förmedling av annans handling skall straffas endast om och i den mån bestämmelserna i 3 kap. SL föranleda därtill. Bäst grundad har tillämpningen av denna tanke ansetts vara, där gärningsmannen förfarit uppsåtligt. Det har sålunda ansetts framgå av 3 kap. SL, att ansvar ej skall inträda t. ex. för den som oaktsamt, men utan någon tanke på den användning som sedermera göres av vapnet, i en uppretad persons närvaro lägger ifrån sig en kniv som den andre begagnar till att sticka ned en tredje person. Men om detta är straffritt, bör det väl, har man ansett, vara straffritt även att oförsiktigtvis lägga en laddad revolver så att den blir åtkomlig för en vårdslös person som handskas med den på sådant sätt att han blir vållande till annans död. Enligt den ifrågavarande åsikten fattas emellertid kravet på uppsåt hos den delaktige så, att det anses

  1. Hagströmer, Svensk straffrätt I s. 289 f. och 319 f.