1916 upprättade förberedande utkastet till strafflagens allmänna del. Strafflagskommissionen tog avstånd från gällande lags uppfattning av delaktigheten såsom accessorisk i förhållande till ett huvudbrott, men byggde dock i likhet med gällande lag på en bestämd skillnad mellan gärningsmannaskap och andra former av medverkan till brott. Ett utslag av att delaktighetshandlingar ansågos kunna bestraffas utan avseende på om någon kunde dömas för gärningsmannaskap till brottet var, att försök till anstiftan likställdes med försök att på annat sätt begå brottet och alltså kriminaliserades i den mån försök till brottet var straffbelagt. Medverkan av oaktsamhet bestraffades, förutom där den utgjorde gärningsmannaskap, även då den på ett avgörande sätt orsakat att brottet kommit till stånd. Kommissionen upptog även bestämmelser om medelbart gärningsmannaskap. Sådant skulle anses föreligga, då någon uppsåtligen förorsakat att brott förövats av minderårig eller annan otillräknelig eller av person som handlat oaktsamt eller under inflytande av villfarelse ävensom då någon tvingat annan att begå en straffbelagd gärning under sådana förhållanden att tvånget medfört straffrihet för den tvungne. Liksom enligt gällande lag fördelades de olika fallen på två straffbarhetsgrader, nämligen en högre med gärningsmannastraff och en lägre med mindre straff.
I nyare utländska strafflagar plåga delaktighetshandlingar icke uppfattas såsom accessoriska till ett huvudbrott.
Den norska strafflagen av år 1902 är byggd på den uppfattningen, att alla medverkande i princip äro att anse såsom gärningsmän. Vid utformandet av lagen utgick man från att straffbestämmelserna angående de särskilda brotten i regel skola vara direkt tillämpliga ej blott på gärningsmannen utan även på annan medverkande. För att ge uttryck åt denna tanke insattes i de flesta brottsbeskrivningarna orden "eller medverkar därtill" eller något liknande uttryck. Några bestämmelser avfattades utan detta tillägg, och därmed avsågs att ange, att delaktig icke skulle omfattas av straffansvaret. Någon bestämmelse i strafflagens allmänna del angående medverkan till brott ansågs icke erforderlig utöver ett stadgande, § 58, enligt vilket straffnedsättning och i ringare fall straffrihet kan inträda för sådan medverkan, därunder inbegripet även gärningsmannaskap, som väsentligen föranletts av beroende ställning i förhållande till någon av de medverkande eller varit av jämförelsevis ringa betydelse.
I den danska strafflagen av år 1930 kriminaliseras, i motsats till vad fallet är i den norska, delaktighetshandlingar genom en allmän bestämmelse, § 23. Däri stadgas, att den för en lagöverträdelse givna straffbestämmelsen skall omfatta alla, som genom tillskyndan, råd eller dåd medverkat till gärningen. Genom detta stadgande jämställas liksom enligt norska lagen med gärningsmannaskap andra former av medverkan. För dessa öppnas emellertid möjlighet till straffnedsättning och i de lindrigaste fallen straffrihet. Det stadgas sålunda, att straffet kan nedsättas för den som blott har vetat giva en mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i ett redan fattat beslut. Straffet kan vidare nedsättas, om brottet icke blivit fullbordat eller en avsedd