i detta fall att döma för anstiftan till mord. Någon vikt ligger härvid ej på att även den omedelbart handlande blir straffbar, i det anförda fallet för vållande till annans död. Även om ingen oaktsamhet kunde läggas honom till last, skulle anstiftaren dömas för anstiftan till mord. På enahanda sätt bedömas de fall. där någon :instiftar annan till gärning som icke är straffbar i oaktsamhet. Det må som exempel anföras, att någon övertalar annan till en förlustbringande placering av anförtrodda medel; även om den omedelbart handlande i detta fall icke inser den skada placeringen innebär och därför skulle gå fri från ansvar, blir den förre, om han handlar uppsåtligen, att döma för anstiftan av förskingring. Konstruktionen medelbart gärningsmannaskap blir sålunda enligt förslaget i stort sett överflödig. Var och en av flera medverkande blir att döma för den form av medverkan, som han genom sin handling låtit komma sig till last.
Vad nu anförts äger tillämpning även beträffande försök i medelbart gärningsmannaskap. Sådant anses enligt gällande rätt föreligga där den som omedelbart utför försöket på grund av personliga omständigheter, såsom t. ex. minderårighet, icke kan straffas därför. Den andre göres då ansvarig för att han medelbart, d. v. s. genom att påverka den förre, åstadkommit försöket. Den medelbare gärningsmannens handlingssätt anses enligt gällande rätt vara att bedöma direkt efter de allmänna bestämmelserna om förutsättningarna för bestraffning av försök, ett bedömande som i betraktande av att han avser att verka endast genom förmedling av den andres handlande mången gäng stöter på svårigheter. Enligt förslaget har man att avgöra, huruvida den omedelbart handlande genom sin gärning utfört något som objektivt sett är ett straffbart försök. Är detta händelsen, blir den som anstiftat honom därtill straffbar för anstiftan av försök till brottet utan hinder av att den omedelbart handlande på grund av en subjektiv omständighet sådan som otillräknelighet går fri från straff.
Såsom ett utslag av grundsatsen om de medverkandes självständiga ansvar stadgas i andra stycket, att envar medverkande skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Detta innebär, frånsett vissa fall som nedan skola beröras, att ett straffbud icke kan tillämpas i fråga om en medverkande med mindre denne uppfyller de subjektiva förutsättningar som uppställas i straffbudet. Medverkande till en gärning, som är straffbar allenast där den förövas uppsåtligen, kan således icke straffas, såvida han ej handlat med uppsåt att brottet skall komma till stånd. Av stadgandet följer vidare, att olika lagrum kunna vara tillämpliga på skilda medverkande. Av flera, som deltagit i en misshandel, kan således någon, t. ex. gärningsmannen, vara att döma för uppsåtlig misshandel men andra för medhjälp till vållande av kroppsskada. Omvänt kan någon vara att döma för vållande av kroppsskada och annan medverkande för medhjälp till uppsåtlig misshandel. Att skilda medverkande falla under olika lagrum överensstämmer väl med den tankegång varpå förslaget bygger, medan det i gällande rätt, enligt vilken detta även kan förekomma, framstår såsom en egendomlighet med hänsyn till strafflagens uppfattning av delaktighet såsom accessorisk i förhållande till ett huvudbrott.
