det kan visas, att förutsättningarna för fridlysningen väsentligt förändrats och fridlysningen till följd därav medför avsevärt större men för markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten än som kunnat förutses, då fridlysningen skedde. Det fall, som avses med sistberörda stadgande, kan visserligen i fråga om naturminnen tänkas inträffa ytterst sällan. Emellertid har utredningen ansett det lämpligt, att bestämmelserna om naturminnen så långt det går utformas så, att de kunna vinna tillämpning även å naturparker. Angående dessa stadgas i 15–18 §§. I sistnämnda paragraf hänvisas till bland annat den nu förevarande paragrafen. Och då det gäller naturparker är den här angivna grunden för omprövning av ett fridlysningsbeslut icke utan praktisk betydelse. Såsom exempel må nämnas det fallet, att ett område fridlysts såsom naturpark för att tillgodose behovet av friluftsliv för ett därintill beläget industriföretags anställda och deras familjer. Sedan bygges kring detta företag ut ett större samhälle, vars befolkning också söker sig ut i naturparken. Intrånget för dennas ägare och brukare kan givetvis härigenom bli av en helt annan och större omfattning än som förutsatts, då fridlysningen skedde. Det är rimligt att i dylikt fall efter framställning av vederbörande intressenter fridlysningsbeslutet kan tagas upp till förnyad prövning och de bestämmelser, som böra gälla i händelse av fridlysningens fortsatta bestånd, bli föremål för översyn. Någon risk att stadgandet skall kunna missbrukas torde ej föreligga. Stadgandet öppnar ej någon ovillkorlig rätt för vederbörande sakägare att få fridlysning upphävd. Men det bereder länsstyrelsen tillfälle att rätta till uppenbara missförhållanden, om sådana visas ha uppkommit. Vad som stadgas om upphävande av fridlysning bör jämväl avse ändring av fridlysningsbestämmelserna under förutsättning att ändringen icke innebär skärpning till förfång för markägare eller andra rättsinnehavare. Skulle så vara fallet måste frågan behandlas som ett nytt fridlysningsärende.
Enligt särskilda stadganden i jorddelningslagen äro förrättningsmän m. fl. tillförsäkrade befogenhet i viss utsträckning att beträda annans mark samt där företaga för förrättningen erforderliga åtgärder. Liknande stadgande finnes i 152 § byggnadslagen.
Innan fråga om fridlysning avgöres, är det ofta nödvändigt att det för fridlysning avsedda området eller föremålet särskilt undersökes, framför allt till utrönande av dess betydelse ur vetenskaplig synpunkt. Motsvarande gäller då fråga uppkommer om upphävande eller ändring av meddelat fridlysningsbeslut. Undersökningen bör företagas genom länsstyrelsens eller naturvårdsmyndighetens försorg. Till säkerställande av möjligheterna härutinnan har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande motsvarande vad ovannämnda lagar för där avsedda fall innehålla.
