tillses bland annat att strandområden och sådana andra områden, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, såvitt möjligt skyddas och bevaras mot olämplig användning.
Regionplan är visserligen till sin natur icke tvingande, men i syfte att hindra åtgärder, som kunna inverka menligt på planens genomförande, har i byggnadslagens 135 § stadgats att, om nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inom regionplaneområde är beroende på prövning av myndighet, denna skall tillse, att markens användning för i regionplanen avsett ändamål icke försvåras. Markägaren får dock ej därigenom tillskyndas avsevärt men utan att erhålla skälig ersättning därför. I lagen angives icke vem som skall betala denna. Finns det icke någon som vill svara för ersättningen, får tillstånd ej vägras.
Generalplan, varom stadgas i 9 och 96 §§ byggnadslagen, avser att reglera markens användning for olika ändamål inom varje kommun för sig. Den är alltså ett slags motsvarighet till regionplanen, ehuru tillämpningsområdet är begränsat att omfatta en enda kommun eller del av kommun. Generalplanen är liksom regionplanen ej av tvingande natur, men den kan genom att fastställas i stad av Kungl. Maj:t och på. landet av länsstyrelsen erhålla rättsverkan, helt eller i vissa delar. Under förarbetena till lagen framhölls att i generalplan mark kunde reserveras bland annat såsom fritidsområde eller, om marken på grund av naturskönhet eller eljest funnes böra särskilt skyddas, såsom naturskyddsområde.
Beträffande såväl stadsplan som byggnadsplan må anmärkas att, enligt 26 och 117 §§ byggnadsstadgan, vid sådan plans upprättande särskilt bör tillses bland annat, att historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla byggnader och stadsbilder samt sådana platser, som på grund av växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, så långt som möjligt skyddas och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas.
Vad slutligen angår utomplansbestämmelser, om vilka närmare förmäles i 44 och 128 §§ byggnadsstadgan, anfördes i förarbetena till lagstiftningen bland annat följande:
Bebyggelse kan, även om den icke är tät, under vissa omständigheter ha
ogynnsamma verkningar från allmän synpunkt, om den lämnas helt fri.
Framför allt kunna på landet natur- och kulturskyddsintressena härigenom
åsidosättas. Det är sålunda även i fråga om enstaka bebyggelse angeläget
att kunna i görligaste mån hindra att områden, som på grund av
naturförhållanden eller av kulturella skäl äro särskilt anmärkningsvärda, förstöras eller
skadas. De möjligheter, som härutinnan finnas enligt 1909 års lag angående
naturminnesmärkens fredande och 1942 års lag om fornminnen, äro icke alltid
tillfyllest. Utomplansbestämmelser kunna i vissa hänseenden tjäna såsom
komplement till nämnda stadganden. Genom sådana bestämmelser kan föreskrivas
till exempel att endast visst slag av byggnader får uppföras, att byggnaderna ej
