jakt- och fiskelagstiftningen är sedan gammalt centraliserad hos Kungl. Maj:t. Det synes dock onödigt att belasta Kungl. Maj:t jämväl med de ärenden, varom här är fråga. Handläggningen av desamma synes lämpligen kunna anförtros ät naturvårdsmyndigheten.
Såsom nyss nämnts kan man ur naturskyddssynpunkt skilja mellan sällsynta växter och växter som, utan att vara sällsynta, äro på grund av sina dekorativa egenskaper eller eljest så eftersökta, att de med anledning därav behöva särskilt skyddas. Sällsynt kan en växt vara i den meningen, att den finnes endast i ett ringa antal inom hela landet. En växt kan också vara sällsynt i en viss landsdel men icke i en annan.
Omkring ett hundratal växtarter här i landet kunna betecknas som mycket sällsynta. Dessa växter, som med få undantag äro mycket sällsynta även inom de nordiska grannländerna, finnas endast å ett begränsat antal lokaler eller äro, ehuru spridda över flera områden, mycket fåtaliga inom vart och ett av dessa. De äro av intresse främst ur vetenskaplig synpunkt samt hotas till sitt bestånd icke minst av ovarsamma och hänsynslösa ingrepp från växtsamlares sida. Dessutom finnes risk för utrotning genom ingrepp av markägare i samband med exploatering av växtlokalerna för olika ändamål.
Beträffande överhuvud sällsynta växtarter bör i första hand användas icke generell utan lokal fridlysning, d. v. s. växtlokalerna böra fridlysas. Anledningen härtill är att sällsynta växter ofta icke äro så säregna till utseende m. m. att de utan vidare kunna igenkännas av allmänheten. Visserligen är det givet, att alla lokaler, där sällsynta växter förekomma, icke kunna fridlysas, men genom fridlysning av de viktigaste av dessa lokaler torde ett tämligen effektivt skydd kunna beredas.
Möjligheten att beträffande sällsynta växtarter använda även generell fridlysning bör dock ej vara utesluten. I vissa fall kan det vara lämpligt att på det sättet komplettera lokala fridlysningsbestämmelser. För närvarande äro ett tiotal av de mycket sällsynta växtarterna skyddade såväl genom fridlysning av växtlokaler som genom generell fridlysning av växtarten. Dylika växtarter äro i regel ej eftersökta av den stora allmänheten utan endast av samlare. Det blir alltså mot ingrepp av dessa som den generella fridlysningen i sådana fall huvudsakligen riktas.
Av särskild vikt kan generell fridlysning bli beträffande den andra gruppen eller de mer eller mindre vanliga men på grund av sina dekorativa egenskaper eller eljest särskilt eftersökta växtarterna. Dessa markanta växtarter sätta ofta, framför allt under blomningstider, sin prägel på landskapsbilden samt böra skyddas väsentligen av estetiskt-kulturella skäl. De hotas främst genom blomplockning men även genom att hela växter
