till Kungl. Maj:t den 22 mars 1944 med hemställan om utredning, om och i vad mån grustäkt i riket kunde bedrivas på ett sätt som vore förenligt med såväl kulturminnesvårdens och naturskyddets som en förnuftig materialekonomis berättigade intressen. Ämbetet anförde bland annat följande.
I den svenska landskapsbilden utgöra grusåsarna ett karakteristiskt och i
många fall dominerande inslag. Dessa grusåsar äro ur geologisk, geografisk och
allmän naturhistorisk synpunkt betydelsefulla, men även kulturhistoriskt
spela de en framträdande roll. Under äldsta tider voro dessa. bildningar viktiga
för såväl bebyggelse som samfärdsel. För förståelsen av den svenska
kulturbygdens utvecklingshistoria äro åsarna därför av oskattbart värde.
Sedan lång tid tillbaka äro grusåsarna starkt hotade genom grustäkt, vilken alltför ofta sker planlöst. Av den starkaste förstörelsen drabbas de åsar, som ligga inom slättbygden. Det är även här som åsarna ha den största betydelsen för landskapsbilden och det är här de ur såväl geologisk som kulturhistorisk synpunkt viktigaste åspartierna äro belägna. Årligen spolieras nu vidsträckta sådana områden och såväl i naturskyddets som i kulturminnesvårdens intresse är det därför av vikt att åsarna snarast erhålla ett rimligt skydd.
Ett dylikt skydd kunde åstadkommas antingen genom att viktigare partier inköptes av staten eller därigenom att grustäkterna lades under allmän kontroll, som lämpligen borde kunna utövas av vederbörande länsstyrelse efter hörande av sakkunniga. I grustäkterna synes ett parallellfall föreligga till gruvdrift, skogsavverkning, vattenbyggnad och dräneringsföretag, vilka äro underkastade allmän kontroll. Att kontroll av grustäkt icke redan införts, torde väl närmast bero på att gruset först under sen tid erhållit sin nuvarande stora användning. Förhållandena äro emellertid numera sådana att en reglering av grustäkten synes vara oundviklig, såvida icke oersättliga skador för all framtid skola drabba det svenska landskapet med dess natur- och kulturminnen. Även en sund omtanke om framtidens oundgängliga grusbehov torde påkalla åtgärder för grustäktens rimliga ransonering.
Riksantikvarieämbetets skrivelse har av Kungl. Maj:t överlämnats till
naturskyddsföreningen för yttrande men har i övrigt icke föranlett någon
åtgärd.
Skrivelsens innehåll har emellertid åberopats i en vid 1945 års riksdag av herrar Lundberg och Gustafson i Dädesjö väckt motion (II: 352) med likalydande yrkande som i den av herr Lundberg år 1944 framlagda motionen. I 1945 års motion framhölls, att ur både naturskydds- och kulturminnesvårdssynpunkt erfordrades snara åtgärder mot den ofta planlösa grustäkten samt även att det ur ekonomisk synpunkt vore angeläget med åtgärder för att stävja den spekulativa prissättningen på grus. Motionärerna anförde att, då icke minst transportmöjligheter vore av avgörande betydelse för exploatering av grusförekomster, det i första hand vore områdena runt tätorterna som utsatts för naturvandalisering och en oskälig prissättning på grus.
Motionen överlämnades till andra kammarens andra utskott,
126
