åtgärder, mot vilkas föreskrivande tvekan kanske ej skulle råda därest fråga är om ett företag, som kommit till utförande efter nämnda tidpunkt.
Nämnas bör slutligen att de föreslagna bestämmelserna rikta sig icke blott mot ett företags planering och anläggning utan även mot företagets drift. Drives ett företag, vars anläggande i och för sig ej medför erinran ur naturskyddssynpunkt, på sådant sätt att verksamheten länder naturen till men, kan sålunda ingrepp enligt förevarande paragraf under där angivna förutsättningar ske.
Om täkt av grus och sand m. m.
Ehuru utredningen anser det uteslutet att införa tillståndsprövning beträffande varje företag, som kan ha ur naturskyddssynpunkt ogynnsamma verkningar, finner utredningen, såsom nämnts under föregående paragraf, det likväl lämpligt, att sådan prövning må kunna ske beträffande vissa slag av arbetsföretag. De företag, som enligt utredningens mening härvid böra ifrågakomma, äro sådana som avse täkt av sand, grus, sten och dylikt.
Frågan om åtgärder från det allmännas sida beträffande sand- och grustäkter har, såsom inledningsvis nämnts (s. 59), vid några tillfällen under de senare åren varit föremål för statsmakternas behandling. I en vid 1944 års lagtima riksdag väckt motion (II: 245) hemställde herr J. Lundberg i Uppsala, att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam utredning om, på vad sätt samhällsintresset bäst skall kunna tillvaratagas i våra grustäkter samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill utredningen kan föranleda». I motionen framhölls, att genom förändringar i byggnadsmaterialens sammansättning hade under senare år betongkonstruktioner i allt större omfattning kommit till användning vid bostadsbyggande och anläggningsarbeten, vilket medfört att efterfrågan på sand och grus ökat mycket kraftigt samt att dessa för byggnadsindustrien viktiga naturaprodukter kommit att bli utsatta för en spekulativ prissättning. Det måste, enligt motionärens mening, anses både riktigt och nödvändigt, att statsmakterna vidtoge alla erforderliga åtgärder för att trygga samhällsintresset och förhindra, att en av byggnadsindustriens råvaror icke i onödan fördyrades. Vid ett statligt ingripande komme frågorna om den fria äganderätten och samhällsintresset att få vägas mot varandra. I detta fall vägde dock, enligt motionärens mening, samhällsintresset tyngst.
I motionen, som avstyrktes av andra kammarens andra tillfälliga utskott (utl. nr 5) och ej heller vann riksdagens bifall, berördes icke frågan om behovet av åtgärder för att tillvarataga naturskyddsintresset. Behovet av sådana åtgärder framhölls däremot av riksantikvarieämbetet i skrivelse
