som skulle skyddas, men syftet med anordningen måste också beaktas för att förbudet skulle erhålla sin nödiga avgränsning. Typfallet skulle väl föreligga, då syftet vore att annonsera en vara eller en verksamhet av affärskaraktär, under vilket uttryck kommittén inbegrep ej blott handel i egentlig mening utan även hantverk och fria yrken, sådana som advokatens och läkarens, samt i allmänhet prestationer av affärsmässig natur. Det som åsyftades med förbuden syntes kunna betecknas med termen annons, men som detta uttryck ju även skulle kunna tolkas så vidsträckt att därunder fölle varjehanda tillkännagivanden, torde vara lämpligast att använda beteckningen affärsannons. Vid sidan härom kunde, på sätt i väglagen skett, nämnas reklam, som ju hade en något avvikande innebörd men huvudsakligen avsåge anordningar i samma syften som affärsannonsering. Ytterligare borde tilläggas propaganda, därvid som exempel nämndes de politiska emblem, som i stor utsträckning målats på berg och stenar utmed vägarna, ett sätt att driva propaganda vilket icke vore önskvärt utan borde förhindras.
Kommittén påpekade vidare att, när det gällde skyltar om viss
affärsinnehavares, hantverkares eller rörelseidkares bostad, kunde frågan, om skylt skulle
betraktas såsom en affärsannons eller blott såsom en upplysning om
vederbörandes personliga bostad, vara beroende av omständigheter, sådana som skyltens
storlek, platsen där den vore anbragt och dylikt. Gränsen mellan förbjudna och
fall kunde sålunda bli i någon mån flytande. Lagen borde därför enligt
kommitténs mening innehålla vissa undantag. Uppenbart vore att man ej kunde
vägra någon att å sin dörr ha namnskylt, även om denna skulle innefatta
annonsering av hans verksamhet. Lika litet kunde med skäl förbjudas
handelsmän eller andra att på byggnad annonsera sin på stället bedrivna verksamhet,
därstädes försålda varor och dylikt. Att kräva tillstånd i varje sådant fall vore
en onödig formalitet, förenad med kostnader och besvär, och straff för
försummelse att iakttaga formaliteten skulle förefalla som en orimlighet. Det i
väglagen gjorda undantaget för anordningar av förevarande slag måste därför
tydligen bibehållas. Där nämndes visserligen blott anordningar å byggnad men
därmed torde i detta sammanhang böra jämställas grind eller port i
tomtstängsel. Huruvida skylten placerades på själva grinden eller på stängslet mer
eller mindre vid sidan av densamma måste anses likgiltigt, varför kommittén
föreslog utvidgning av undantagsbestämmelserna till att avse även tomtstängsel.
Att såsom enligt naturminneslagen undantaga all affischering å bostads- och
affärsbyggnader, syntes däremot vara att gå för långt. Eftersom fråga ej vore
om stadsplanelagda områden torde det för landsbygdens del i väglagen
uppställda förbehållet, att fråga skulle vara om på stället bedriven verksamhet.
lämpligen böra bibehållas.
Beträffande rätten att annonsera rörelse, som bedreves i orten. anmärkte kommittén, att det för allmänheten kunde vara till nytta att få kännedom om befintligheten exempelvis av reparationsverkstad, bilrörelse. bensinförsäljning. matservering, försäljning av tomt, plantskola m. m. Det vore emellertid av vikt att myndighet finge tillfälle att kontrollera att sådana tavlor och skyltar icke uppsattes på för trafiken olämpliga ställen eller genom sin storlek eller