Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1951 5.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

beskaffenhet i övrigt gjordes onödigt vanprydande. Enligt kommitténs mening borde därför även nu ifrågakomna tavlor och skyltar falla under det generella, dispenabla förbudet. Kommittén utginge emellertid från att tillstånd till uppsättande av tavla eller skylt till upplysning om i platsens omedelbara närhet bedriven rörelse städse beviljades, om det kunde ske utan fara för allmän ordning och säkerhet samt anmärkning mot tavlans format och utseende icke skäligen kunde göras.

Kommittén föreslog visst undantag beträffande propagandaanordningar i anledning av allmänt val, därunder inbegripet allmän folkomröstning. Särskilt tillstånd behövde enligt kommitténs mening icke krävas, där fråga vore blott om tillfällig propaganda vid tiden för valet. Detsamma gällde tillfällig propaganda och reklam vid allmänna sammankomster. Likaså borde offentliga auktioner och därvid till försäljning förekommande egendom kunna få utan tillstånd annonseras en kortare tid före auktionen. I dessa fall borde emellertid propaganda-, reklam- och annonsanordningarna icke få bli kvarsittande efter det avsedda tillfället utan det borde åligga den, som anbragt desamma, att avlägsna dem inom viss kort tid.

Enligt kommitténs förslag skulle med hänsyn härtill tillstånd icke erfordras beträffande tavla, affisch eller anslag, som avsåge reklam eller propaganda vid allmänt val eller allmän sammankomst eller annons om offentlig auktion i den mån anordningen icke vore uppsatt tidigare än tre veckor före eller bibehållen längre än två dagar efter det sålunda avsedda tillfället.


Förslaget tillstyrktes i sina huvuddrag av alla hörda myndigheter och organisationer utom socialdemokratiska partistyrelsen. Denna anförde, att förslaget icke kunde anses motiverat av några verkliga behov och därtill innebure ett opåkallat intrång i erkända medborgerliga rättigheter. Det vore även till sin utformning ägnat att vålla godtycke och trakasseri. Styrelsen avstyrkte, att det lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län gjorde följande allmänna uttalande:


Såsom dispensmeddelande myndighet komma länsstyrelserna att betingas med ett säkerligen mycket stort antal dispensärenden. Det kan även befaras att uppfattningen om vad som är uppenbart vanprydande kommer att variera mycket hos de olika länsstyrelserna. Då det givetvis icke kan ifrågakomma, bland annat av kostnadshänsyn, att länsstyrelserna verkställa resor för att på ort och ställe bilda sig ett omdöme om det berättigade i en viss ansökan, måste länsstyrelserna i allmänhet helt lita till det sannolikt högst varierande omdöme, som avges av de olika landsfiskalerna. Att detta icke kan befordra en enhetlig rättstillämpning är utan vidare klart. Då emellertid ett liknande avgörande, ehuru i väsentligen mindre omfattning, måste av länsstyrelserna träffas även med nu gällande lagstiftning, torde några berättigade invändningar mot förslaget i denna del icke kunna framställas.


Svenska naturskyddsföreningen förutsatte att länsstyrelserna hörde länsarkitekten och att länsstyrelserna komme att vara ytterst restriktiva beträffande meddelande av tillstånd. Det framlagda lagförslaget betecknade minimum i fråga om vad som i detta hänseende kunde krävas till skydd för det svenska landskapet.


138