invändas, att lagtillämpningen kommer att bli olikartad å olika platser. Någon enhetlig praxis torde emellertid under alla förhållanden bli svår att vinna beträffande ärenden av ifrågavarande slag. Avgörande för huruvida en anordning skall tillåtas eller icke är dess inverkan på landskapsbilden. Såsom alltid då det gäller estetiska värden blir en dylik prövning beroende på subjektiva omdömen. Dispensrätten måste enligt utredningens mening tillämpas restriktivt. För tillståndsgivning måste alltså fordras antingen att anordningen med hänsyn till sin placering icke verkar förfulande på landskapet eller också att bärande skäl kunna anföras för att anordningen trots dess naturstörande inflytande får anbringas. Även om den enskilda nyttan av en reklamanordning icke alltid härvid kan förbises, synes, då det gäller att avgöra huruvida sådana skäl föreligga, värdet av den ifrågasatta anordningen böra i främsta rummet bedömas ur allmän synpunkt. Bryter en byggnadsnämnd mot dessa regler, får rättelse sökas genom besvär, i första hand hos länsstyrelsen. Med hänsyn till det allmännas intresse att dispensmöjligheten icke utnyttjas i strid mot lagstiftningens intentioner, torde besvärsrätt böra tillkomma även naturvårdsmyndigheten. Stadgande härom har upptagits under 33 §.
Byggnadsnämndens tillstånd innebär givetvis icke, att sökanden befrias från skyldighet att inhämta markägarens samtycke. Lagförbudet har sålunda i princip icke något samband med en markägares rätt att hindra att reklamanordningar uppsättas. Skulle emellertid nämnden finna, att en sökande icke kommer att erhålla markägarens samtycke, torde nämnden vara berättigad att av detta skäl vägra tillstånd. Däremot synes nämnden icke böra åläggas skyldighet att undersöka, huruvida sökanden utverkat sådant samtycke.
Fasta reklam- eller propagandaanordningar placeras i allmänhet utmed de stora trafiklederna. Emellertid är det ej tillräckligt att områdena kring dessa skyddas. Alla utomhusområden, vilka äro upplåtna för allmänheten eller där allmänheten eljest äger vistas, såsom strövområden, badplatser, utsiktsplatser, äro i behov av skydd mot naturstörande ingrepp i landskapsbilden av ifrågavarande slag. Tillståndstvånget måste därför avse alla områden, till vilka allmänheten har tillträde. Tydligt är att det måste äga tillämpning oavsett huruvida anordningen i fråga är placerad inom eller utanför dylikt område; avgörande blir om den är synlig av dem som uppehålla sig inom området. Gives bestämmelserna denna omfattning, komma de att bli tillämpliga jämväl å caféträdgârdar, utställningsområden, nöjesfält, folkparker och andra liknande, merendels inhägnade eller kringbyggda platser, allt under förutsättning att de ej äro belägna inom stadsplan eller byggnadsplan. Ur naturskyddssynpunkt torde det som regel vara av underordnat intresse att även sådana platser medtagas. De skulle således utan olägenhet i sak kunna undantagas från förbudet. Det möter
150
