Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1951 5.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

emellertid svårigheter att så avgränsa ett dylikt generellt undantag, att det icke blir vare sig för snävt – och därigenom kommer att framstå såsom orättvist gynnande vissa företag – eller för omfattande. Vidare torde, och detta är enligt utredningens mening avgörande, några berättigade intressen knappast trädas för nära genom att bestämmelserna få den vidsträckta tillämpning, som här anförts. Den reklam eller propaganda, som kan anses erforderlig inom inhägnade områden av omförmält slag, är nämligen sådan som behövs för eller eljest sammanhänger med det ändamål, för vilket området nyttjas. Då utredningen i andra stycket av förevarande paragraf föreslår generellt undantag beträffande detta slags reklam- eller propagandaanordningar, nämligen beträffande anordningar som tjäna till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet, synas de intressen, om vilka nu är fråga, bli behörigen tillgodosedda. I den mån ytterligare undantag erfordras få sådana medgivas från fall till fall. Då enligt utredningens förslag byggnadsnämnden skall handha dispensprövningen, torde denna vid behov kunna ske mycket snabbt. Möjlighet föreligger också att icke begränsa dispensen till exempelvis en viss bestämd reklamanordning utan att giva den formen av ett generellt medgivande, till exempel för visst företag att inom inhägnat område anbringa reklamanordningar under vissa av byggnadsnämnden angivna förutsättningar.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att byggnadsnämndens tillstånd uppenbarligen även eljest kan givas generell karaktär. Så till exempel är det byggnadsnämnden obetaget att generellt anvisa för reklamändamål vissa avgränsade områden inom kommunen, vilka prövas särskilt lämpade för detta syfte. Inom sådant område står det då fritt för envar – i förekommande fall naturligtvis efter vederbörande markägares medgivande – att anbringa reklamordningar utan att tillstånd härtill måste inhämtas från byggnadsnämnden för varje gång.

Det synes utan vidare klart, att bestämmelserna ej gälla reklam- eller propagandaanordningar å fordon eller å varuemballage eller dylikt, som transporteras å trafikled eller är upplagt å plats, till vilken allmänheten har tillträde.

Med hänsyn till de ändringar, landskapsbilden kan undergå och till nytillkommande omständigheter, som kunna påverka bedömandet av huruvida en anordning bör vara tillåten eller icke, bör tillstånd givas för allenast viss begränsad tid, förslagsvis högst fem år varje gång. Genom att frågan sålunda med vissa tidsmellanrum måste tagas upp till förnyat övervägande möjliggöres också att rätta till missgrepp, som kan ha skett vid föregående tillståndsprövning. Tillika torde en sådan ordning medföra att man icke – vilket måhända eljest skulle förtjänat övervägas – behöver införa stadgande om rätt att återkalla meddelat tillstånd. En dylik

151