användes för verksamheten eller inom vilket verksamheten eljest bedrives. I lagtexten har detta uttryckta så att anordningen skall tjäna till upplysning om på stället bedriven verksamhet. Rörelsereklam blir alltså tillåten överallt inom det egentliga rörelseområdet. Reklam för till exempel en verkstadsrörelse får fritt förekomma inom verkstadsområdet men däremot ej å en angränsande, av verkstadsinnehavaren disponerad bostadstomt. Reklam för exempelvis en handelsträdgård får, om den fastighet, där rörelsen drives, användes även för andra ändamål, anbringas var som helst inom de delar av fastigheten, som ha samband med trädgårdsdriften, men ej å områden, som icke äga sådant samband. Gränsen kan naturligtvis på detta sätt understundom bli flytande. Tillämpningssvårigheterna torde dock ej bli så stora eller så ofta förekommande, att hinder av sådan anledning möter mot förslagets genomförande.
Förutom byggnadsnämnden bör naturvårdsmyndigheten äga dispensrätt, nämligen i den formen att, om en anordning godkänts av sistnämnda myndighet, den bör få uppsättas utan ytterligare prövning. Dylikt godkännande kan förslagsvis ske generellt på. så sätt att naturvårdsmyndigheten beträffande viss reklam fastställer vissa skylttyper med angivande av material, färger, storlek, textens utseende och omfattning m. m. Ett sådant förfarande bör vara ägnat att underlätta exempelvis den reklam, som ur skilda synpunkter kan finnas påkallad för turismens betjänande, såsom meddelanden om hotell, vandrarhem, bilstationer, bensinförsäljning.
Vidare bör uppenbarligen undantag göras beträffande anordningar, för vilkas uppsättande jämlikt 39 § allmänna väglagen fordras tillstånd av länsstyrelsen. Någon dubbelprövning av anordningens tillåtlighet bör ej förekomma. Utredningen förutsätter att länsstyrelsens tillståndsprövning även innefattar ett övervägande av huruvida anordningen skall kunna medgivas med hänsyn till dess inverkan på landskapsbilden, ej blott ett bedömande av dess lämplighet ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Den generella undantagsbestämmelse, som föreslagits beträffande anordningar till upplysning om affärsrörelse eller annan verksamhet, bedriven å den plats där anordningen anbragts, kan otvivelaktigt medföra störande ingrepp i landskapsbilden av just det slag, som lagstiftningen avser att förebygga. På grund härav synes möjlighet böra finnas att i särskilt grava fall förbjuda även sådana anordningar. Utredningen föreslår dock att förbudsmöjligheten begränsas till att gälla anordningar, som äro uppenbart vanprydande i landskapet. För att säkerställa, att förbudet icke användes annat än undantagsvis samt att tillämpningen av detsamma blir så enhetlig som möjligt, föreslår utredningen vidare, att förbudsrättens handhavande anförtros åt länsstyrelserna. Ett skäl härför är också den sakkunskap, som genom länsarkitekterna utan omgång står länsstyrelserna till buds.
