I yttrandena över ordningsstadgeutredningens förslag framfördes från åtskilliga håll erinringar. Förslaget ansågs i många yttranden vara alltför strängt och innebära onödiga ingrepp i medborgarnas liv. I ett flertal yttranden underströkos särskilt de svårigheter som vore förbundna med upprätthållandet av de föreslagna förbuden. Såsom nämnts är förslaget alljämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Även om ur flera synpunkter betänkligheter kunna resas mot att i
lagstiftningen intaga en allmän bestämmelse mot nedskräpning av naturen,
torde, enligt naturskyddsutredningens mening, i belysning av de uppgifter
som från olika delar av landet lämnas rörande den vårdslöshet, som
befolkningen under sin vistelse i det fria alltför ofta visar, en sådan
bestämmelse få anses fylla ett behov. Utredningen finner de skäl, som alltså
tala för, att en lagstiftning i ämnet kommer till stånd, så starka, att de
erinringar, vilka må vara att rikta däremot, icke kunna tilläggas avgörande
vikt. Visserligen delar utredningen uppfattningen, att ett tillfredsställande
resultat icke kan vinnas utan upplysning och propaganda. Arbetet
härutinnan bör fortgå och om möjligt intensifieras. Men utredningen är också
av den meningen, att detta arbete väsentligt skulle underlättas och
betydligt säkrare leda till målet, om det understöddes av bestämmelse i lag.
Tyvärr förhåller det sig så att många icke äro mottagliga för andra skäl
än dem som kunna härledas ur att en åtgärd är belagd med straffansvar.
Och även i de fall där detta förhållande icke gäller, medverkar ett i lag
stadgat påbud otvivelaktigt högst avsevärt till att inskärpa betydelsen
av att de anvisningar följas, som meddelas i form av upplysning och
propaganda.
Enligt utredningens mening erfordras bestämmelser mot nedskräpning i två hänseenden, nämligen dels riktade mot alla dem, som färdas eller eljest uppehålla sig i naturen, och dels med sikte på den nedskräpning som orsakas genom arbetsföretag av olika slag. Vidare fordras, såsom i annat sammanhang framhållits (s. 145) bestämmelser till skydd mot den nedskräpning som sker därigenom, att affischer och dylikt få kvarsitta lång tid efter det att de upphört att ha någon betydelse, eller i varje fall så länge att de regelmässigt blivit mer eller mindre förstörda och sålunda osnygga naturen.
Förevarande paragraf riktar sig företrädesvis mot allmänheten. Tydligt är dock att även markägare och nyttjanderättshavare omfattas av stadgandet.
Något direkt förbud mot nedskräpning har icke ansetts böra meddelas; det är givet att nedskräpning av naturen under uppehåll därstädes icke
160
