5. Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen.
Utredningen föreslår, såsom tidigare framhållits (s. 86), ej någon ändring i nuvarande ordning, enligt vilken såsom nationalpark endast kan avsättas mark, tillhörig kronan. Emellertid synes det, såsom utredningen i samband därmed tillika anfört, lämpligt att möjlighet beredes till expropriation för de undantagsfall, då annan mark än kronomark kan behöva tagas i anspråk för ändamålet och då frivillig överenskommelse om överlåtelse av marken till kronan ej kan träffas. Stadgandet bör lämpligen sammanföras med nuvarande stadgande i expropriationslagens 1 § 11. om expropriation av jordområde för dess avsättande som naturminnesmärke.
Vad sistnämnda stadgande beträffar kunde möjligen ifrågasättas, huruvida behov därav kommer att föreligga vid genomförande av utredningens förslag till naturskyddslag. Enligt detta kan, till skillnad från vad för närvarande gäller, fridlysning ske även mot ägares vilja; det skapas alltså ett tvångsförfarande, som i viss mån är besläktat med expropriation. Emellertid föranleder bifall till berörda förslag icke att möjligheten till expropriation blir utan betydelse. Redan förefintligheten av expropriationsrätt kan underlätta naturskyddssträvandena. Förhållandena kunna också vara sådana, att det åsyftade skyddet lättare kan vinnas genom expropriation än genom fridlysning. Det är ingalunda otroligt, att till exempel en kommun eller en förening villigare medverkar ekonomiskt för visst naturskyddsändamål, om syftet är att förvärva skyddsobjektet i fråga än om avsikten är allenast att fridlysa detsamma. Ur förvaltningssynpunkt kan det också understundom vara av intresse att sådan förvärvsmöjlighet finnes. Utredningen vill i detta sammanhang erinra att, om kronan är ägare, skydd kan i viss utsträckning beredas redan med stöd av omförmälda (s. 42) 1909 års riksdagsbeslut angående skydd för märkliga jordområden i kronans ägo. Utredningen förutsätter att det medgivande, som detta beslut innefattar, avseende rätt för kronans förvaltningsmyndigheter att i viss utsträckning lämna naturminnesmärken orubbade, får, om den föreslagna lagen träder i kraft, anses utan vidare i stället gälla naturminnen.
I sammanhanget bör emellertid tillika nämnas, att expropriationsrätten i fråga om naturminnesmärken hittills tillämpats allenast i ett fall, nämligen 1918 då, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, expropriation ägde rum av den för sina talrika jättegrytor kända Testholmen vid Gåsö, 6 kilometer sydväst från Lysekil. Det torde vara anledning antaga att expropriation för naturskyddsändamål även framdeles kommer att bli sällsynt.
176
