Sida:SOU 1951 5.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

7. Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan.

I propositionen den 28 mars 1947, nr 211, med förslag till nuvarande byggnadsstadga anförde chefen för justitiedepartementet följande såsom motivering till bestämmelserna i 135 § andra stycket och 143 § 1 mom. att, såvitt angår hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning, nybyggnad ej får äga rum med mindre länsstyrelsen prövat att byggnaden ej står i strid med de grundsatser som angivas i 122 § byggnadslagen:


Erfarenheten torde utvisa, att bebyggelsen på landsbygden icke alltid anpassar sig efter rådande naturförhållanden på lämpligt sätt. Ett enda hus som förlägges på höjden av ett vackert berg eller en dominerande kulle eller på en utskjutande udde i en sjö kan, om det icke på ett ändamålsenligt sätt infogas i landskapsbilden, allvarligt skada trevnads- och skönhetsvärden för ett stort område, stundom för en hel bygd. Genom tillämpning av bestämmelserna i 122 § byggnadslagen kan länsstyrelsen åvägabringa en viss kontroll i fråga om bebyggelsen ur naturskyddssynpunkt. Denna kontroll avser dock endast sådana begränsade områden, för vilka särskilda förordnanden enligt nämnda paragraf utfärdas. På landsbygden i övrigt är bebyggelsen i princip fri. Givetvis kunna landskapets skönhetsvärden spolieras även genom vanliga smärre boningshus eller sportstugor. Den största risken för att skada uppstår föreligger emellertid, om större byggnader av särskilda slag, såsom hotell eller sjukhus samt industrianläggningar, uppföras utan hänsynstagande till naturskyddets eller kulturminnesvårdens intressen. Icke alltid kan förväntas, att byggnadsnämnden, därest lov till sådan byggnad skall sökas hos nämnden, tillräckligt beaktar intressen av detta slag (jfr dock 137 § jämförd med 82 §). Det synes vara ett rimligt krav att byggnad av dylik speciell beskaffenhet icke får komma till stånd på landsbygden utan att dess lämplighet prövats av länsstyrelsen. Jag förordar fördenskull att i 135 § andra stycket införes stadgande av huvudsaklig innebörd, att hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning icke får verkställas inom utomplansområde, innan länsstyrelsen prövat att byggnaden ej står i strid mot de grundsatser som angivas i 122 § byggnadslagen. För områden på landet, där byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej gälla, torde motsvarande regler böra införas. Stadgande därom har upptagits i 143 § 1 mom.


De anförda synpunkterna, mot vilka någon erinran icke gjordes från riksdagens sida, finner utredningen synnerligen beaktansvärda. Såsom nämnts (s. 121–122) har utredningen med hänsyn bland annat till den klart landskapsvårdande inställning som sålunda och i övrigt kommit till uttryck i byggnadslagstiftningen, funnit sig kunna från de i förslaget till naturskyddslag upptagna, mot arbetsföretag i allmänhet till skydd för landskapsbilden riktade bestämmelserna göra undantag för byggnadsföretag. Utredningen har emellertid härvid förutsatt, att 135 § och 143 §

179