6. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen.
I det betänkande med förslag till byggnadslag m. m. (SOU 1945:15), som ligger till grund för 1947 års byggnadslag, föreslogs (s. 219 o. 446) att bebyggelsereglering ur naturskyddssynpunkt skulle kunna föreskrivas beträffande område som funnes böra särskilt skyddas med hänsyn till belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden. Förslaget motsvarar de nuvarande bestämmelserna i byggnadslagens 86 och 122 §§ med den avvikelsen, att i dessa paragrafer icke användes ordet belägenhet utan 1 stället talas om naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden. Ehuru någon ändring i sak icke torde varit avsedd, kan dock det ändrade uttryckssättet vara ägnat att minska paragrafernas tillämpningsområde. Understundom torde det, såsom förut framhållits (s. 108) kunna vara önskvärt att skydda även ett område, vars natur i och för sig icke är på något sätt anmärkningsvärd. Behov kan sålunda föreligga att hålla ett område fritt från bebyggelse eller att reglera bebyggelsen där på visst sätt, icke därför att området utmärkas av särskilda naturförhållanden utan i syfte att möjliggöra eller underlätta för allmänheten att komma fram till ett annat område, exempelvis till en utsiktsplats eller till marker, som äro av betydelse för friluftslivet. Det kan också vara så, att ett område är i sig självt lämpligt för fritidsändamål utan att därför kunna anses äga de karakteristika, som angivas i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Möjlighet finnes i sådant fall enligt utredningens förslag till naturskyddslag att fridlysa området såsom naturpark. Mången gång torde dock för vinnande av det åsyftade målet – tillgodoseende av befolkningens behov av friluftsliv – vara tillräckligt, att bebyggelsen regleras; det mera omständliga och – i vissa fall – långtgående fridlysningsförfarandet kan undvaras eller i varje fall tills vidare anstå.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att de i 86 och 122 §§ byggnadslagen angivna grunderna för bebyggelsereglering så utökas, att ett områdes belägenhet upptages såsom särskild grund för dylik reglering. I överensstämmelse med stadgandet i 15 § förslaget till naturskyddslag torde såsom förutsättning för att belägenheten på detta sätt skall kunna föranleda ingripande från myndigheternas sida böra krävas, att området genom sitt läge är av väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen.
178
