sitt eget syfte, måste det enligt kommitténs uppfattning ha en tillräckligt utbredd förståelse i folkmeningen att falla tillbaka på, och denna förutsättning var icke för handen vare sig vid tidpunkten för det statliga naturskyddets genombrott eller långt senare. Kommittén ansåge emellertid, att sistnämnda förhållande under senaste tid så väsentligt förändrats till det bättre, att tidiga farhågor från denna synpunkt för verkningarna av inrättandet av en fastare naturskyddsinstitution knappast längre behövde hysas. Avgörande for denna fråga vore emellertid, att naturskyddsärendena så tillväxt till antalet och komplicerats, att det icke längre vore rimligt ifrågasätta att de skulle kunna handläggas genom akademiens naturskyddskommitté.
Under åberopande av det anförda anslöt sig kommittén såtillvida till
grundtanken i professor Sernanders betänkande, att den föreslog en
omorganisation av den statliga naturskyddsverksamheten, innebärande bland
annat inrättandet av en fast statsinstitution. Efter att ha övervägt olika
möjligheter för en statlig naturskyddsinstitutions organisation hade
kommittén kommit till den övertygelsen, att den bästa lösningen av denna fråga
skulle stå att vinna genom att bygga vidare på den grund som redan från
början lades vid naturskyddslagarnas tillkomst. Trots de många allmänt
kulturella aspekter som naturskyddet erbjöde, ej minst genom sina
beröringspunkter med hembygdsvård och fornminnesvård, vore det dock först
och främst en naturvetenskaplig angelägenhet. Det syntes kommittén
därför vara av synnerlig vikt, att naturskyddsinstitutionen komme att ligga
i en naturvetenskaplig miljö, inom vilken den så lätt som möjligt kunde
erhålla de upplysningar från olika fackområden, vilka krävdes vid
naturskyddsärendenas behandling. Naturskyddsinstitutionen borde därför bli
en under akademiens förvaltning ställd institution och få sin lokal
förlagd i närheten av riksmuseet och akademien. Denna institution syntes
icke behöva göras stor, då en mängd ärenden skulle kunna utredas av olika
specialsakkunniga, företrädesvis tillhörande vissa andra institutioner. Det
vore därför tillräckligt, om vid institutionen fästes en kvalificerad
föreståndare i professors ställning, en likaledes vetenskapligt utbildad sekreterare
och arkivarie, ett kanslibiträde och (sannolikt) en vaktmästare.
Naturskyddskommittén föreslog även inrättandet av ett råd av ett
lämpligt antal på naturskyddets olika områden väl förfarna fackmän. I motsats
till professor Sernander ansåg emellertid kommittén, att rådet icke borde
göras mycket större än kommittén.
Betänkandet utställdes jämväl till yttrande av kanslern för rikets universitet, vilken efter hörande av de filosofiska fakulteternas vid universiteten i Uppsala och Lund matematisk-naturvetenskapliga sektioner i avgivet utlåtande anförde, att det erforderliga statliga naturskyddsorganet borde anknytas till vetenskapsakademien samt att han i huvudsakliga delar kunde giva sin anslutning till de av akademien i dess yttrande framförda synpunkterna.
186