Det kunde visserligen synas önskvärt att samtliga förenämnda uppgifter — utredningsarbetet, skötseln och förvaltningen samt rådgivningen och planeringen – anförtroddes en och samma myndighet. Emellertid torde detta icke vara nödvändigt. De arbetsuppgifter, som sammanhänga med den utredande, rådgivande och planerande verksamheten, böra visserligen icke lämpligen uppdelas på olika institutioner. Skötseln och förvaltningen av naturskyddsobjekten däremot äro frågor, som kunna handhavas i särskild ordning. Det är av vikt, att intresset för naturvärdenas skydd och vård levandegöres hos så många som möjligt. Det är därför en fördel att ett större antal personer i sin dagliga verksamhet få anledning att befatta sig med naturskyddsfrågorna. Detta uppnås om vissa uppgifter beträffande vård och tillsyn anförtros andra organisationer än den myndighet som närmast har att föra naturskyddets talan. Sagda myndighet måste emellertid givas ställning av centralorgan med åliggande att samordna arbetet och att leda naturskyddssträvandena.
I fråga om naturskyddets organisatoriska ställning inom statsförvaltningen kunna olika lösningar tänkas. En möjlighet vore att behålla naturskyddets ledning hos vetenskapsakademien, ehuru förlagd till en särskild organisation under denna. Såsom redan tidigare anförts (s. 79) vill utredningen dock icke förorda en sådan utväg. Skälet är framförallt det förut åberopade, att, ehuru det vetenskapliga syftet givetvis intager en plats i förgrunden, naturskyddets övriga uppgifter blivit så framträdande, att de ej lämpa sig för en institution med rent vetenskapliga strävanden. Kvar står då möjligheten antingen att skapa en helt fristående naturvårdsmyndighet eller att inordna en sådan myndighet i något befintligt centralt ämbetsverk eller i ett departement.
Om naturvårdsmyndigheten skall inordnas i ett centralt ämbetsverk bör detta redan nu ha vissa betydelsefulla naturskyddsuppgifter samt helst äga en lokal representation, som skulle kunna övertaga tillsynen av skyddsobjekten. De ämbetsverk, som därför i första hand kunde komma i åtanke, torde vara domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksantikvarieämbetet, skogsstyrelsen och kammarkollegiet.
Domänstyrelsens uppgift som förvaltare av staten tillhörig mark utgör en anknytningspunkt för naturskyddet. En sådan anknytning kunde också motiveras med hänsyn till domänstyrelsens handläggning av frågor rörande jaktvården i landet samt till det synnerligen omfattande och väl organiserade naturskyddsarbete, som domänstyrelsen redan bedriver på de marker den förvaltar. Genom sin lokala organisation äger domänstyrelsen den representation ute i landet, som erfordras för tillsynen över de skyddade objekten.
Lantbruksstyrelsen förvaltar visserligen icke mark som domänstyrelsen. Den befattning lantbruksstyrelsen har med handläggning av
