Behovet av en fast organisation för tillvaratagande av naturskyddets intressen har med åren framträtt alltmera oavvisligt. Naturskyddsfrågorna, som från början intogo en undanskymd plats, ha allmänt tillerkänts en betydelse och fått en omfattning, som man knappast räknade med, då den nuvarande ordningen infördes. Handhavandet av dessa ärenden kan icke längre betraktas som en uppgift av så ringa storlek och vikt, att den rimligen kan såsom hittills skötas praktiskt taget som en bisyssla. Den arbetskraft, som för närvarande står till förfogande för vetenskapsakademiens oavlönade naturskyddskommitté – två deltidsbefattningar: en sekreterare med ett arvode av 2 500 kronor och ett skrivbiträde åt denne med ett arvode av 2 000 kronor – är uppenbart otillräcklig. Organisationen möjliggör icke heller att de särskilda skyddsobjekten erhålla den tillsyn, som är nödvändig, om syftet med de olika skyddsåtgärderna skall kunna uppnås. Positiva naturvårdande åtgärder måste med nuvarande ordning och brist på medelstilldelning i stort sett utebli. De rådande förhållandena lämna således åtskilligt övrigt att önska. En ändring härvidlag förutsätter att de organisatoriska problemen bringas till en lösning. Det är enligt utredningens mening nödvändigt att en naturvårdsmyndighet finnes, som är särskilt rustad för naturskyddsärendenas handhavande. Myndigheten i fråga måste icke blott vara i sig lämpad för uppgiften utan även förses med erforderliga arbetsmöjligheter, så att den kan fylla de mångahanda, skiftande krav, som komma att ställas på densamma, och överhuvud på ett ändamålsenligt sätt föra naturskyddets talan.
De organisatoriska problemen hänföra sig i huvudsak till tre grupper av
frågor, nämligen dels utredningar rörande vilka objekt, som böra bli föremål
för särskilda skydds- och vårdåtgärder, dels skötseln och förvaltningen av de
skyddade objekten, i främsta rummet nationalparkerna och naturminnena,
dels ock allmänt rådgivande och planerande verksamhet. För att de
enskilda skyddsobjekten skola kunna bevakas och ägnas den nödvändiga vården
och tillsynen måste tillgång finnas till lokalt verksamma krafter. För det
övervägande antalet skyddsobjekt torde tillsynen i regel kunna ske genom
personer, som i sin dagliga gärning mer eller mindre regelbundet passera
objekten i fråga eller vilka utan större olägenhet eller tidsförlust kunna nå
fram till dem. I sådana fall torde tillsynen i och för sig icke behöva bli
särskilt betungande. I den mån visst arbete måste utföras, såsom
iståndsättande av hägnader och skyltar, verkställande av röjningar, slåtter och
liknande, måste man förutsätta att ersättning skall utgå. Enligt
utredningens förslag skall det ankomma på det allmänna att uppsätta
erforderliga skyltar och vidtaga övriga behövliga åtgärder. Om detta nödvändiga
arbete skall kunna utföras, måste det finnas tillgång till arbetskraft, som
är skyldig att verkställa arbetet. Kravet på att tillsynen och vården
organiseras på ett tillfredsställande sätt är ofrånkomligt.
188
