hushållningen i riket. Genom kollegiets advokatfiskalsämbete skulle naturvårdsmyndigheten ha tillgång till omfattande expertis i rättsliga frågor.
Även om sålunda åtskilliga ämbetsverk vore i och för sig möjliga såsom naturvårdsmyndighet har utredningen likväl stannat för att icke föreslå naturvårdsmyndighetens inordnande såsom led i någon redan bestående institution. Skälen härtill äro flera. De spörsmål, naturvårdsmyndigheten har att taga befattning med, äro så skiftande, att de icke alla kunna lämpligen handläggas av en myndighet, vilken i likhet med de uppräknade ämbetsverken uppbyggts med sikte på fullgörande av vissa begränsade, speciella uppgifter. Intet av de angivna verken torde heller äga den smidighet i arbetsformen, som bör fordras om naturskyddets intressen skola kunna ändamålsenligt tillvaratagas. Naturskyddsfrågorna nödvändiggöra ett nära samarbete mellan naturvårdsmyndigheten samt andra såväl statliga som kommunala myndigheter och organisationer. Det är med hänsyn härtill önskvärt att naturvårdsmyndigheten gives en sådan ställning, att den icke blir betraktad såsom företrädande allenast biintressen hos en annan myndighet. Det kunde också inträffa, att naturskyddets speciella företrädare inom det ämbetsverk, till vilket naturvårdsmyndigheten vore knuten, komme att i vissa frågor hysa en mening, avvikande från ämbetsverkets. En icke önskvärd dualism skulle på detta sätt kunna uppstå. Även ur denna synpunkt torde det vara lämpligast att naturvårdsmyndigheten göres fristående från andra verk. Att så sker utesluter givetvis icke att redan befintliga institutioners sakkunskap och organisation utnyttjas i naturskyddets tjänst. Utredningen tvärtom förutsätter, att detta blir fallet. Förslaget till naturskyddslag bygger i stor utsträckning på medverkan av även andra organ än naturvårdsmyndigheten.
Vad angår utvägen att anknyta naturvårdsmyndigheten direkt till något departement må erinras att på sin tid egnahemsdirektionen var inordnad i jordbruksdepartementet samt att krigsmaterielinspektionen alltjämt är förlagd inom handelsdepartementet. En liknande anordning vore tänkbar i nu förevarande fall. Förfarandet måste emellertid, om det skulle ha något praktiskt värde, innebära att naturvårdsmyndigheten finge svara för föredragning och annan handläggning av naturskyddsärendena inom departementet. De intressen, naturvårdsmyndigheten kan finna sig böra företräda i dessa ärenden, kunna ej sällan komma i strid med såväl enskildas som andra myndigheters önskemål. Det slutliga avgörandet måste därvid ankomma på Kungl. Maj:t. Den ofta grannlaga arten av de spörsmål, som sålunda kunna bli hänskjutna till Kungl. Maj:t, synes göra det mindre lämpligt att ärendenas beredning inom vederbörande departement omhänderhaves av en myndighet, som, om än den förutsättes bedöma frågorna objektivt, likväl otvivelaktigt måste anses intaga en viss partsställning.
Utredningen anser, att naturvårdsmyndigheten bäst kan fylla sin
