driver föreningen en omfattande rådgivning och fungerar som ett remissorgan för myndigheterna. Bland annat använder kammarkollegiet föreningen regelbundet som sakkunnig i vattenmål.
Föreningen ingår som stiftande medlem i den internationella naturskyddsunionen.
Från och med år 1943 har föreningen en heltidsanställd intendent, tillika föreningens sekreterare och verkställande ledamot. Inom föreningen finnes en särskild sektion som handhar frågor rörande bildningsarbetet i skolan och den frivilliga folkbildningen. Föreningen har anställt en biträdande sekreterare för denna sektion. Föreningen har vidare en särskild ungdomsorganisation, Sveriges fältbiologiska ungdomsförening, och har anställt en biträdande ungdomssekreterare.
Föreningens upplysningsverksamhet bedrives genom utgivning av en periodisk tidskrift jämte årsbok, »Sveriges Natur», samt broschyrer och dylikt och genom föreläsningar och kurser. I samarbete med de godkända studieförbunden (se vidare s. 203) anordnar sålunda föreningen studieledarkurser för nuvarande och blivande lärare och studieledare. I samarbete med olika friluftsorganisationer hållas även kurser för friluftsledare samt allmänna kurser för friluftsfolk. Föreningen har därjämte i Stockholm en fortlöpande kurs, utformad som seminarieövningar för utbildning av kursledare, föreläsare och ombud i speciella frågor. Några av de lokala, anslutna organisationerna ha även påbörjat kursverksamhet.
Föreningen har i likhet med flera av de lokala, anslutna organisationerna genom donationer och köp förvärvat naturområden som böra vårdas och bevaras.
Då naturskyddsrörelsen hos oss, liksom i de flesta andra länder, utgick från naturvetenskapsmännen, är det naturligt att de naturvetenskapliga föreningarna, såsom de botaniska, geologiska och zoologiska specialföreningarna, alltjämt äro intresserade av att främja naturskyddets strävanden, även i de fall då de icke ha dessa uppgifter upptagna i sina stadgar. Svenska faunistiska föreningen, Svenska växtgeografiska föreningen och Sveriges ornitologiska förening ha mer direkt tagit del i naturskyddsarbetet under senare år.
Hembygds- och landskapsvård. Hembygdsvården sådan den i dag ter
sig i vårt land har närmast vuxit ut från det starka intresse för forntiden,
för fornminnen och folkmål, som utmärkte de första årtiondena av 1800-
talet. De landsomfattande och lokala fornminnesföreningarna ägnade sig
till att börja med i första hand åt utforskandet av landets eller bygdens
fornhistoria. Genom de initiativ som togos under 1890-talet, bland annat
200
