förenad med naturen inom sitt territorium att den så att säga kompletterade denna. Det skulle enligt de sakkunnigas mening utan tvivel vara olämpligt att företaga något, som kunde beröva en lappländsk nationalpark det särskilda intresse, den erhölle genom det lappländska folkelementets närvaro. De sakkunniga ansågo emellertid, att förbudet mot jakt inom nationalpark borde gälla även för lapparna. I det riksdagen förelagda förslaget bibehöllos dock lapparna vid sin rätt till jakt med det undantaget, att jakt efter björn icke fick äga rum. Undantagsbestämmelsen utvidgades den 25 november 1927 (nr 435) att omfatta lo och utsträcktes i samband med 1938 års jaktlagstiftning (nr 276) att avse jämväl älg och örn.
Genom 1927 års lagändring stadgades även att statsverket skulle ersätta inom nationalparks område av björn eller lo förorsakad skada å renar, som där finge föras på bete. Skadan finge dock icke tillskrivas uppenbar vårdslöshet vid renarnas bevakning. Efter 1938 års lagändring kan sådan ersättning utgå även för skada, som förorsakas av örn, och efter lagändring den 12 april 1946 (nr 145) för av järv eller varg förorsakad skada (2 § andra stycket).
I den ursprungliga lagen stadgades (3 §) att Konungen ägde med avseende å varje särskild nationalpark i särskilt reglemente föreskriva de undantag från förbuden i 1 §, som funnes nödiga för parkens bevakning och skyddande mot fara, för vetenskapliga forskningar, för resors underlättande och resandes härbärgerande samt för utövande av den jakt och det fiske, som vore förenliga med det med nationalparken avsedda syftet.
Genom lag den 15 juni 1945 (nr 312) har detta stadgande ändrats i viss del. Den närmaste anledningen härtill var en framställning från statens industrikommission, att sådana åtgärder måtte vidtagas, att brytning av magnesit vid Äpartjåkko inom Sareks nationalpark kunde verkställas. Genom ändringen infördes i lagen en föreskrift av innehåll, att Konungen skulle äga medgiva undantag från de i 1 § stadgade förbud även för annat ändamål än de förut uppräknade, om det vore förenligt med det med nationalparken avsedda syfte eller synnerliga skäl därtill vore. Anmärkas må i detta sammanhang att enligt 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 inmutat område icke får omfatta nationalpark.
Konungen äger vidare meddela förbud mot nationalparks beträdande. Redan uppkommen enskild rätt får dock icke kränkas genom sådant förbud. Förbudet får ej heller tillämpas mot lapparna (4 §).
Överträdelse av lagen eller i enlighet därmed utfärdat förbud straffas med dagsböter. Hund, som löper lös inom nationalpark, förverkas till upptagaren. Allmän åklagare åligger att åtala överträdelse. Envar enskild äger dock rätt att anställa åtal (jfr 20 kap. 16 § rättegångsbalken). Av ådömda böter tillfaller en tredjedel nationalparkens kassa (5–8 §§).
Enligt förenämnda reglemente rörande nationalparkernas förvaltning skola nationalparker stå under vetenskapsakademiens vård och av akademien förvaltas enligt sådana grunder, att syftet med nationalparkernas avsättande i möjligaste mån främjas (1 §). Sedan nationalparks gränser blivit bestämda, skall vetenskapsakademien låta dels, där så anses nödigt, på lämpligt sätt å marken utmärka gränserna, dels ock genom anslag, uppsatta å lämpliga platser inom eller utom parken, lämna beskrivning över dess område. Därjämte böra kartor över parken uppsättas i mindre skala samt för allmänheten hållas tillgängliga på lämpliga ställen (2 §). Personalen vid skogsstaten skall, om det kan ske utan särskilda kostnader och utan åsidosättande av andra tjänsteåligganden, efter domänstyrelsens uppdrag utöva tillsyn över och bevakning av
38
