Sida:SOU 1951 5.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

att dylika bestämmelser skola äga tillämpning å skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt (skyddsskogar).

Till samma grupp böra räknas lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt och lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske. I jaktlagens 1 § stadgas bland annat, att jakträttsinnehavare bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd. — Förenämnda lag om rätt till fiske, vilken ersätter lagen i ämnet den 27 juni 1896 och träder i kraft den 1 januari 1951, innehåller bland annat en särskild avdelning, 30—32 §§, med bestämmelser om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten.

Bestämmelser av direkt naturskyddsbetonad art finnas i jaktstadgan den 3 juni 1938, nämligen om fridlysning helt eller delvis av vissa djurslag. Utöver den fridlysning, som sålunda stadgats, ha föreskrifter i samma syfte upptagits i särskild kungörelse den 16 december 1938 angående skydd för djurlivet å vissa platser. Vidare utfärdas årligen en kungörelse angående tillfälliga ändringar i fridlysningstiderna med bilaga upptagande under jaktåret gällande jakttider för vissa djurslag. Senaste sådan kungörelse är av den 9 juni 1950.

För möjligheterna att genom reglerande åtgöranden skydda naturen vid ingrepp i densamma har vattenlagstiftningen stor betydelse. Vattenlagen den 28 juni 1918 innehåller bestämmelser om på vad sätt och under vilka villkor naturen må omgestaltas för uppförande av dammanläggningar, för torrläggning av mark m. m. Den direkt ekonomiska nyttan är i princip avgörande för frågan huruvida tillstånd till sådant företag skall medgivas eller icke. Även andra värden än de, som kunna mätas i penningar, tillägges dock betydelse.

Enligt 2 kap. 3 § vattenlagen må byggande i vatten ej ske, om därigenom skulle orsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, att väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara. Prövas byggnaden vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, kan dock Konungen efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till byggnaden.

Enligt 12 § samma kap. må ej så byggas i vatten att menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Är naturminnesmärke ej i laga ordning fridlyst, böra till bevarande därav vid byggande i vatten vidtagas sådana anordningar, som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet må anses lämpliga för ändamålet.

Enligt 7 kap. 39 § får åtgärd för avledning av vatten icke ske om därigenom skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varom nyss nämnts i fråga om förbud enligt 2 kap. 8 §. Prövas företaget vara

43