I detta sammanhang må nämnas kungörelserna den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag och (nr 432) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond. Efter ändringar genom kungörelser 1945 (nr 347 och 348) är i dessa författningar stadgat, att statsbidrag eller lån till torrläggningsföretag icke får meddelas, om genom företaget skulle uppstå sådana skador eller olägenheter med avseende å vattenkraft, fiske, naturvärden, växt- och djurliv eller sanitära eller klimatiska förhållanden, att företaget på den grund ej bör komma till utförande.
Ett ytterligare exempel på bestämmelser, syftande att förebygga onödig skada å naturen i samband med de ingripanden, som den samhälleliga utvecklingen nödvändiggör, kan hämtas från vägstadgan den 30 juni 1943. I dess 15 § stadgas nämligen att vid upprättande av arbetsplan för vägföretag särskilt skall iakttagas bland annat att vägens sträckning såvitt möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet och att fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller som på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden skyddas, icke beröres av företaget.
Även byggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan av samma dag äro betydelsefulla ur naturskyddssynpunkt. Enligt byggnadslagstiftningen få i stor omfattning ingrepp i naturen för bebyggelse ske först efter tillstånd. Genom denna lagstiftning, till vilken utredningen senare skall återkomma, söker man också att, närmast för den icke jordägande befolkningen, förbättra möjligheterna till umgänge med naturen. Lagstiftningen har alltså, icke minst ur naturskyddssynpunkt, en starkt social prägel.
Ur naturskyddssynpunkt viktiga områden och fasta föremål kunna i vissa fall skyddas såväl mot ägare som mot allmänhet jämlikt lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. Såsom fasta fornlämningar räknas bland annat fasta naturföremål, till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen äro knutna (2 §). Till fast fornlämning hör så stort område på marken, som erfordras för att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring (3 §).
Naturskyddets intressen kunna även tillgodoses enligt lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Sålunda kunna särskilda föreskrifter meddelas till skydd för sådan byggnad jämte därtill hörande park eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden och bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring (1 §).
Genom sistangivna två lagar kunna naturvärden icke endast bevaras utan även återställas samt i viss mån jämväl nyskapas.
Däremot finnas icke några allmänna föreskrifter om allmänhetens upp-
