interpellation, huruvida chefen för jordbruksdepartementet vore beredd att vidtaga erforderliga åtgärder för ett tillfredsställande skydd och en erforderlig vård av den svenska naturen. I anledning av interpellationen uppgav statsrådet F. Domö, som förordnats att i nämnde departementschefs ställe föredraga ärenden rörande naturminnesmärken och nationalparker, bland annat följande (första kammaren: protokoll nr 23 s. 2):
För närvarande pågår genom naturskyddsföreningen en inventering av de
olika områden m. m. inom landet, som kunna befinnas böra skyddas för
framtiden. Denna inventering. vilken torde utföras på ett fullt betryggande sätt
och i samarbete med sakkunskapen på ifrågavarande område, torde bliva av
grundläggande betydelse för ett fortsatt arbete på naturskyddets område. Att
överföra denna verksamhet till en statlig utredning eller ställa densamma under
statlig kontroll synes icke vara vare sig behövligt eller lämpligt. För att
slutföra inventeringsarbetet torde emellertid bliva nödvändigt att ställa ytterligare
medel till föreningens förfogande. Att från statens sida nu, innan
föreningen slutfört sitt arbete, vidtaga vidare åtgärder synes knappast ändamålsenligt.
Sedermera efter inventeringens avslutande torde snarast möjligt till förnyat
övervägande böra upptagas frågan om vilka åtgärder, som i fortsättningen
kunna bliva erforderliga för att få till stånd skydd för den svenska naturen
i den omfattning, som kan finnas behövligt.
I skrivelse den 13 juni 1946 till chefen för jordbruksdepartementet
anförde Svenska naturskyddsföreningen, att med de begränsade medel, som
stått till föreningens förfogande, inventeringsarbetet icke hade kunnat
genomföras i önskvärd takt. Föreningen ansåge sig dock ha en god
överblick över problemets omfattning, då inventeringen vore slutförd
beträffande Öland, Gotland, Skåne, Bohuslän, Uppland, Härjedalen, Jämtland
och Norrbottens I skrivelsen anförde föreningen vidare:
Att invänta slutförandet av inventeringen, innan åtgärder vidtagas för att
omarbeta naturskyddslagstiftningen, låter sig icke göra, då varje väntan
innebär, att ur naturskyddets synpunkt oersättliga värden förstöras.
Nödvändigheten av att naturskyddslagen med det snaraste underkastas en genomgripande
omarbetning och modernisering är uppenbar. De former för fredning, som
lagen medger, äro alltför osmidiga och ofta onödigt stränga. Vad vi behöva
är en lagstiftning, som öppnar möjlighet för ett graderat, efter behovet i varje
särskilt fall lämpat skydd, från fullständig fridlysning till åtgärder, som endast.
lämna garanti mot vissa former av exploatering, till exempel viss bebyggelse och
i enstaka fall mot uppodling. I andra avseenden måste bestämmelserna skärpas,
så att exempelvis de mer svårartade formerna av nedskräpning och liknande
vandalisering av markerna kunna beivras och landskapets förfulning genom
friluftsannonsering förhindras.
Föreningen framhöll ytterligare att vid den tidpunkt, då
naturskyddslagarna avfattades, en fråga rörande det rent vetenskapliga naturskyddet
icke hade blivit aktuell, nämligen bevarandet av biotypbestånden, samt
yttrade härom följande:
56