Utom betydelsen av att för den vetenskapliga grundforskningen, vilken ju bildar förutsättning för den praktiskt inriktade forskningen inom skogsvård, lantbruksvetenskap o. s. v., bevara områden med orörd natur, måste man beakta vikten av att biotypbeståndet inom landets flora och fauna icke utarmas. Sålunda har det på sistone blivit allt tydligare att en rationellt bedriven skogsträdsförädling kräver tillgång till ett tillräckligt antal ärftliga för förhållandena i olika landsändar anpassade biotyper bland skogsträden. Liknande synpunkter kunna anläggas exempelvis på de växtarter, som äro av betydelse för beteskulturen. Och utan att skilda naturtyper i landet bevaras i ursprungligt skick kan icke garanti vinnas för biotypbeståndens bevarande.
Enligt naturskyddsföreningen vore det vidare såväl ur det sociala som
ur det vetenskapliga naturskyddets synpunkt av största vikt att
betydelsefulla områden icke bleve utsatta för exploatering utan hänsyn till
naturskyddets krav. En form av tillfällig fredning, som skulle innebära
skyldighet att anmäla planer på att förändra markdispositionen, borde prövas.
Därigenom skulle det allmänna naturskyddsintresset kunna bevakas på
ett tillräckligt tidigt stadium.
Frågan om bevarandet av det ur rassynpunkt bästa förädlingsmaterialet i skogarna har i skrivelse den 18 februari 1946 till chefen för jordbruksdepartementet berörts även av ekkommittén, en 1945 bildad sammanslutning av representanter för diverse myndigheter och organisationer, vilken sammanslutning har till uppgift att söka främja intresset för bibehållande och omvårdnad av sådana enstaka lövträd, främst ekar, vilka kunna anses särskilt värdefulla ur naturskydds- och landskapsvårdssynpunkter eller vilkas skyddande motiveras av pietets- eller estetiska skäl. Framhållande vikten av att våra skogligt värdefullaste trädindivider – de s. k. elitträden och elitbestånden – icke avverkades utan bevarades hemställer ekkommittén i nämnda skrivelse om revision av lagen angående naturminnesmärkens fredande.
Vetenskapsakademien har, såsom nämnts, i sina förslag till
anslagsäskanden under en följd av år tagit upp frågan om naturskyddsverksamhetens
omorganisation. I skrivelse den 5 juni 1946 hemställde akademien på
anhållan av sin naturskyddskommitté att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
förnyad utredning angående naturskyddets statliga organisation och
förvaltning. Av kommittén framhölls att, även om de vetenskapliga intressena
alltid komme att spela en framträdande roll inom den statliga
naturskyddsmyndighetens verksamhetsområde, så hade dock numera naturskyddets
uppgifter utvidgats på ett sätt och i en grad, som icke kunnat förutses vid
den nuvarande organisationens tillkomst för snart 40 år sedan. Kommittén
yttrade vidare:
Bakgrunden till utvidgningen är de förändringar, som i allt större
utsträckning drabbat och drabba det svenska landskapet i samband med den materiella
kulturens framåtskridande och om vilka man först i senare tid blivit klart
