naturminnesmärken ordentligt övervakades. Övervakningen borde ombesörjas av länsstyrelserna eller av personer, förordnade av dessa, eller av lokala naturskyddsföreningar. Behovet av ett särskilt statligt organ för naturskyddsfrågorna vore problematiskt; vetenskapsakademien skötte uppgifterna förtjänstfullt. Lokal naturskyddsförening borde alltid beredas tillfälle att yttra sig i naturskyddsfrågor inom länet. Ännu ej exploaterade stränder vid havet och de större insjöarna borde skyddas från bebyggelse intill ett djup av 100—200 meter utom beträffande byggnader för jordbruk, industri och fiske.
I skrivelse den 12 december 1946 har Sveriges ornitologiska förening framfört vissa synpunkter på naturskyddslagstiftningen, närmast såvitt angår torrläggnings- och andra vattenregleringsföretag.
Föreningen anser nödvändigt, att en statlig naturskyddsmyndighet skapas. Till dennas bedömande borde hänskjutas samtliga ärenden, i vilka vattendomstol skall meddela utslag rörande rätt att ändra vattennivåer. Vidare borde lantbruksingenjörerna vara skyldiga att underställa naturskyddsmyndigheten planerade torrläggningar och dylikt. Myndigheten borde därjämte av eget initiativ verkställa inventering av de värdefullaste natur- och landskapstyperna. Sedan ett ärende underställts naturskyddsmyndigheten, skulle denna, om så vore behövligt, verkställa undersökning av området samt bedöma de skador, som det ifrågasatta ingreppet kunde orsaka. Kostnaderna för undersökningen borde gäldas av sökanden. Skadeersättning för medgivet ingrepp borde ej blott avse den skada, som orsakades enskild person, utan även taga sikte på det förfång, som eventuellt tillskyndades landets allmänna naturtillgångar, till exempel genom att ingreppet ginge ut över trakter, som vore särskilt värdefulla som vetenskapligt studieföremål eller som ägde framstående skönhetsvärde eller värde för bad och annat friluftsliv. Enda möjligheten vore att genom regelbundna avgifter söka gradera skadornas storlek, fondera avgifterna och använda dem till naturskyddsbefordrande verksamhet samt för understöd åt floristisk och faunistisk forskning.
Slutligen har i en till Svenska naturskyddsföreningen ställd, av föreningen med instämmande i syftet överlämnad skrivelse den 12 december 1949 jaktvårdskonsulenten i Stockholms stad och län B. von Bornstedt hemställt om straffbeläggning av vissa grövre former av naturvandalism. I motiveringen anföres att skogar och marker, belägna kring städer och samhällen, mer och mer började få sophögens prägel genom att avskräde och avfall direkt utlades i markerna. Åkare, som skulle köra bort avfall till någon sopstation, vräkte ej sällan i stället av lasset i närmaste skogsbacke. Då förorenande av vatten kunde förbjudas, borde även nedskräpning på land kunna straffbeläggas.
60
