skyddet omfattar allenast vissa till gränserna angivna områden eller vissa enstaka naturföremål. Med generellt naturskydd åsyftas bestämmelser till skydd för naturen i allmänhet eller för mark av viss typ eller för vissa växt- eller djurarter.
Gällande bestämmelser angående nationalparker och naturminnesmärken äro att hänföra till lokalt naturskydd. Såväl lagen angående nationalparker som lagen angående naturminnesmärkens fredande skola av utredningen underkastas översyn. Mot bestämmelserna i förstnämnda lag torde i sak icke vara så mycket att erinra. De anmärkningar, som kunna vara att framställa mot denna lag, torde väsentligen rikta sig mot att lagtexten tynges av en mångfald förhållningsregler, som med fördel skulle kunna meddelas i annan ordning. Gällande bestämmelser om naturminnesmärken äro däremot i flera avseenden icke tillfredsställande. Anmärkningarna taga främst sikte på två brister i nuvarande lagstiftning, nämligen dels att det allmänna icke har tillräckliga möjligheter att mot sakägares bestridande ingripa till skydd för naturen och dels att tillfredsställande regler saknas angående ansvaret för och vården av fridlysta skyddsobjekt. Utredningen avser att framlägga förslag i syfte att naturskyddets önskemål i dessa hänseenden skola kunna bättre tillgodoses.
Nationalparkerna kunna, såsom utredningen vid behandlingen nedan av dessa närmare skall belysa, sägas tjäna ej blott ett kulturellt utan även ett socialt syfte. Understundom kan detta vara förhållandet även med naturminnesmärken. Som regel torde emellertid naturminnesmärkena eller – som utredningen anser dessa lämpligen böra benämnas – naturminnena huvudsakligen vara ägnade att tjäna de kulturella intressena. I varje fall torde de knappast i någon större utsträckning lämpa sig för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv. Nationalparkerna äro och torde förbli tämligen fåtaliga och merendels avlägset belägna. Enligt utredningens mening är det för naturskyddet en betydelsefull social uppgift att även mera lättillgängliga områden av svensk natur i olika delar av landet bevaras öppna för allmänheten, områden där allmänheten kan njuta av naturens skönhet och söka omväxling och rekreation efter sin vistelse i tätorterna. Områden, som ur denna synpunkt böra särskilt skyddas, har utredningen ansett lämpligen kunna betecknas såsom naturparker. Förslag till bestämmelser beträffande sådana områden framläggas i det följande.
Lagen angående naturminnesmärkens fredande innehåller även vissa generella naturskyddsbestämmelser, nämligen om fridlysning av sällsynta växter och djur, vilkas fångande eller dödande icke utgör jakt eller fiske. Bestämmelserna torde böra medtagas i en ny naturskyddslagstiftning och i viss mån utvidgas. Behovet av generella naturskyddsbestämmelser är emellertid så omfattande att det icke kan tillgodoses allenast på denna väg. Såsom framgår av den redogörelse, utredningen tidigare lämnat (s. 51 o. f.),
