ha också gång efter annan framställts yrkanden om skyddsåtgärder för naturen i allmänhet, främst för landskapsbilden. Enligt utredningens uppfattning kan detta spörsmål icke förbigås i en modern naturskyddslagstiftning. Bestämmelser ha funnits böra övervägas i tvâ hänseenden, nämligen dels gentemot åtgärder, som rubba landskapsbilden, dels mot nedskräpning av naturen. I vissa avseenden, till exempel beträffande täkt av sand, grus m. m. och uppsättande av reklam- eller propagandaanordningar i det fria, torde erfordras bestämmelser direkt riktade mot dylika företag eller anordningar. Övriga bestämmelser ha däremot synts böra erhålla en mera allmän utformning. I förekommande fall bör, i anslutning till vad som sagts i det föregående, naturskyddet även kunna givas positiv inriktning. Principen bör alltså vara att, i den mån naturskadliga ingrepp icke lämpligen kunna förbjudas, det likväl bör inom rimliga gränser åligga vederbörande att söka snygga upp efter sig och, där oreparabla skador orsakats, söka skapa nya naturvärden i stället för dem som fördärvats.
De bestämmelser, utredningen enligt det anförda förordar beträffande såväl lokalt som generellt naturskydd, har utredningen sammanfört i ett förslag till naturskyddslag jämte tillämpningsföreskrifter till denna. Därjämte föreslår utredningen vissa ändringar i expropriations- och byggnadslagstiftningens bestämmelser i vad de beröra naturskyddet. Utredningen har ansett det icke böra ifrågakomma att bryta ut och till naturskyddslagen överföra naturskyddsbestämmelser från olika speciallagar såsom vattenlagen, lagstiftningen om allmänna vägar och byggnadslagen. Ur tillämpningssynpunkt är det en fördel att naturskyddsstadganden, som beröra uteslutande vissa, i särskild lagstiftning närmare reglerade slag av företag, återfinnas i samband med övriga bestämmelser rörande dessa företag.
Ett verkligt naturskydd kan emellertid ej åstadkommas med mindre dess strävanden och betydelse kunna påräkna förståelse hos såväl myndigheter och organisationer som den stora allmänheten. Visserligen bedrives redan nu upplysningsverksamhet om naturskyddets mål och medel. Den är emellertid av blygsam omfattning och ombesörjes så gott som helt av frivilliga krafter. Verksamheten måste enligt utredningens mening kraftigt utvidgas och intensifieras. Ytterst ankommer det på staten att tillse att så sker. De anslagskrav, som för naturskyddets främjande behöva ställas på statskassan torde likväl vara små, i jämförelse med värdet för nationen av att landets natur icke utan tvingande skäl tillspillogives.
För att naturskyddets ansvarskrävande och ofta grannlaga uppgifter skola kunna fullgöras på ändamålsenligt sätt synes det nödvändigt att i spetsen för verksamheten står ett centralt organ med åliggande att övervaka densamma och tillse att den följer för verksamheten uppdragna riktlinjer. Uppgiften för ett sådant centralorgan blir enligt vad tidigare anförts dubbel. Dels blir den närmast restriktiv, nämligen att söka skydda
78
