1907 års sakkunniga avsett, bör syftet med nationalparkerna anses vara att åt samtid och eftervärld såsom en hela nationens tillhörighet skydda sammanhängande större områden, utgörande karakteristiska prov på ursprungliga eller av kulturinflytelser relativt oberörda landskapstyper med tillhörande ytbildningar, växt- och djurvärld. Nationalparkerna skola bilda centralhärdar för vetenskaplig forskning. Men med den begränsning, som föranledes härav eller eljest av hänsyn till naturens bevarande, skola de stå öppna för envar till befordrande av kännedomen om och kärleken till vårt lands natur.
Nationalparkernas syfte är således, vilket utredningen redan tidigare erinrat, såväl kulturellt som socialt. I sistnämnda avseende äro de, kan man säga, ett slags fritidsområden för nationen i dess helhet, ehuru kringgärdade med alldeles särskilda skyddsbestämmelser till säkerställande av att det kulturella värdet icke skadas. De stora lappländska nationalparkerna äro goda exempel på vad utredningen här åsyftar. Samtidigt som de tjäna till att i en samlad landskapsbild bevara svensk natur av vetenskapligt och estetiskt värde, utgöra de vidsträckta strövområden, dit folk från alla delar av landet söker sig för vila och rekreation. En förutsättning för att en nationalpark skall kunna fylla en social uppgift av dylik art är, att den omfattar ett tämligen stort område. Alla våra nationalparker äro ej av denna beskaffenhet. Såsom exempel på motsatsen kunna nämnas Hamra nationalpark och Norra Kvills nationalpark. Enligt utredningens mening kunde det ifrågasättas, huruvida områden sådana som de sistnämnda rätteligen bort skyddas genom att avsättas såsom nationalparker. Fordringarna i fråga om storleken av ett område för att det skall hänföras till nationalpark torde visserligen få anses olika, beroende på huruvida det är beläget i exempelvis Lapplands fjällvidder eller södra Sveriges jordbruksbygder. Området synes dock alltid böra vara av den omfattningen att det lämnar allmänheten möjlighet till friluftsliv. I annat fall, då alltså det sociala syftet intager en underordnad plats, synes det riktigare, att det fridlyses såsom naturminne. Såsom utredningen nyss nämnt har gränsen mellan nationalparker och naturminnen blivit i viss mån flytande. Helt kan detta kanske ej hindras. Ej heller är en alltför skarp gränsdragning alltid behövlig eller ens önskvärd. Det synes emellertid utredningen som om av praktiska skäl det förtjänade övervägas, huruvida nuvarande mindre nationalparker skola behålla sin nationalparkskaraktär och om de icke i stället borde skyddas såsom naturminnen. En sådan prövning ankommer dock icke på utredningen. En annan fråga, som också synes kunna bli föremål för övervägande, är huruvida vissa lappländska nationalparker, ehuru omspännande stora områden, icke borde, medan tid är, givas än större ägovidd. Utredningen förutsätter att överväganden av detta slag komma att upptagas av den föreslagna naturvårdsmyndigheten.
