Sida:SOU 1951 5.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

I likhet med vad nu gäller torde nationalpark böra inrättas endast å kronomark. Det ingripande, som marks avsättande till nationalpark innebär, är så långtgående, att det svårligen kan tänkas ifrågakomma beträffande mark under enskild äganderätt. Skulle det för något fall finnas angeläget, att nationalparksbestämmelserna göras gällande beträffande sådan mark, bör denna överföras i kronans ägo. Detta synes, där ej frivillig överlåtelse ifrågakommer, lämpligen kunna ske genom expropriation. Expropriationslagens 1 § lämnar kronan möjlighet att förvärva jordområde för dess avsättande såsom naturminne. Liknande möjlighet i fråga om avsättande av mark såsom nationalpark saknas för närvarande. Sådan möjlighet synes, även om den kanske icke får större praktisk betydelse, böra öppnas. Tillägg av denna innebörd bör alltså göras till 1 § expropriationslagen.


4 §.

I anslutning till det anförda har i denna paragraf sammanfattats det enligt utredningens mening för en nationalpark väsentligen kännetecknande. Med uttrycket att ett områdes avsättande till nationalpark avser dess bevarande såsom en nationell tillgång, öppen för alla, åsyftas givetvis icke att allmänheten skall tillerkännas obegränsad rörelsefrihet. Avsikten är endast att betona vad förut framhållits angående den sociala karaktär, nationalparkerna måste anses äga i viss motsats till naturminnena, där det sociala syftet är av underordnad betydelse i jämförelse med deras vetenskapliga eller eljest kulturella uppgifter. Liksom för närvarande sker måste nationalparkerna även i fortsättningen bli föremål för reglerande bestämmelser, genom vilka närmare klarläggas villkor för färdsel och uppehåll inom desamma. Dessa bestämmelser kunna vara mer eller mindre stränga, beroende på vederbörande nationalparks natur och arten av de intressen, som behöva skyddas. Såsom framgår av nästföljande paragraf kan beträffande vissa områden av en nationalpark till och med meddelas totalförbud mot beträdande. Men detta hindrar icke att nationalparken som sådan måste sägas stå öppen för envar.


5 §.

För närvarande tillgår så, att Kungl. Maj:t, i samband med att riksdagen beslutar att ett område skall avsättas såsom nationalpark, erhåller bemyndigande att i fråga om nationalparkens förvaltning meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas erforderliga. Ett generellt bemyndigande av denna innebörd har synts utredningen böra intagas i lagen; det har fått sin plats i förevarande paragrafs första stycke.

Det för närvarande i övrigt tillämpade systemet att i lagen räkna upp de åtgärder, som skola vara förbjudna inom nationalparks område, är behäftat med vissa olägenheter. Å ena sidan medför ett sådant förfarande,

86