långtgående ingrepp i fastighetsägares och andras rådighet över det fridlysta området eller föremålet. Beslutet om fridlysningen i sig anger ej arten eller omfattningen av dessa ingrepp. De komma till uttryck i särskilda fridlysningsbestämmelser, vilka meddelas i samband med fridlysningsbeslutet. I dessa bestämmelser skola lämnas erforderliga föreskrifter beträffande naturminnets vård och förvaltning samt de inskränkningar, fridlysningen bör föranleda i vad avser utövningen av såväl äganderätten och därur härflytande rätt som allemansrätten.
Vården och förvaltningen av naturminne torde – med hänsyn till de särskilda anordningar som i regel erfordras för naturminnets bevarande och skötsel – böra i allmänhet ankomma på myndighet. Närmare föreskrifter härom föreslås i tillämpningskungörelsen. I lagen torde befogenhet böra tilläggas Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter i sådant hänseende.
I fridlysningsbeslutet skall, i anslutning till vad som tidigare anförts, frågan om ersättning till sakägare upptagas till prövning. Länsstyrelsen har sålunda att pröva, huruvida skada kan uppkomma, vilken omfattning skadan kan få och huruvida den är att rubricera som avsevärt men. Finnes detta sistnämnda vara fallet, skall, om krav framställes, länsstyrelsen fastställa den ersättning, som skall utgå samt på vad sätt den skall betalas. Ersättningen synes i regel böra bestämmas i form av engångsbelopp. Endast undantagsvis bör ersättning erläggas på annat sätt.
Under alla omständigheter måste ersättningsfrågan i ett sammanhang prövas i hela sin vidd. Fridlysningsbeslutet med tillhörande bestämmelser måste därför av länsstyrelsen utformas så att inskränkningarna i markägares och övriga rättsägares befogenheter bli så otvetydigt och fullständigt angivna, att intrångets ekonomiska verkningar kunna klart överblickas. Efterhandskrav kunna ej upptagas till prövning.
Stadgandet, att ersättning skall utgå endast i händelse av avsevärt men, överensstämmer, såsom framhållits (s. 90–91), med bestämmelserna angående ersättning vid likartade intrång enligt gällande rätt. Anledning att i förevarande lagstiftning upptaga speciella ersättningsregler har synts utredningen ej föreligga. Någon differentiering i ersättningshänseende för olika fall har alltså i princip ej skett. Enda egentliga undantaget utgör 10 §, avseende provisorisk fridlysning; för detta fall föreslås avsteg från den eljest tillämpade regeln i så måtto att ersättning utgår endast om genom fridlysningen hinder möter ätt nyttja marken på samma sätt som den tidigare nyttjats. Därjämte är stadgandet i 25 § tredje stycket såtillvida avvikande från övriga ersättningsbestämmelser, att, med hänsyn till de speciella förhållandena i där avsett fall, särskilda grunder för ersättningsbeloppets beräknande angivits.
