Varje intrång i bestående rättsförhållanden kan naturligtvis innebära men för sakägare, som beröres av intrånget. Huruvida detta men skall anses såsom avsevärt och sålunda av beskaffenhet att föranleda ersättning får bedömas efter omständigheterna. Några allmängiltiga regler för bedömandet synas lika litet böra i förväg uppställas här som i andra sammanhang, där liknande norm för prövningen av rättsägares anspråk kommit till användning. Erinras må att förutom i 86, 122 och 135 §§ byggnadslagen, varifrån uttrycket avsevärt men är hämtat, jämförliga stadganden förekomma på åtskilliga områden, såsom i 12 § lagen om expropriation och 24 § lagen om allmänna vägar (synnerligt men) samt 7 § lagen om fornminnen (betydande hinder eller olägenhet). Det är dock tydligt att, därest fridlysningen innefattar förbud mot bebyggelse, ersättning kan utgå allenast i den mån genom förbudet även glesbebyggelse hindras. Jämlikt den i 5 § byggnadslagen fastslagna principen, enligt vilken för tätbebyggelse av viss mark förutsättes att denna vid planläggning godkänts för ändamålet, kan nämligen ersättning för skada orsakad av att marken ej får tätbebyggas icke ifrågakomma. Att den av utredningen i förevarande paragraf föreslagna ersättningsregeln utformats i anslutning till stadgandena i 86, 122 och 135 §§ byggnadslagen och icke i enlighet med stadgandet i byggnadslagens 22 §, sammanhänger med att sistnämnda paragraf uteslutande tager sikte på skada orsakad genom inskränkning i byggnadsrätten, medan genom fridlysning även annan skada kan tänkas uppstå. Medför fridlysningen endast inskränkning i rätten till glesbebyggelse, torde emellertid utredningens ersättningsregel komma att i sak innebära detsamma som regeln i 22 § byggnadslagen.
Det har ej ansetts nödvändigt att i lagtexten utsäges vem som skall utgiva ersättningen. Stadgandet har även i denna del avfattats i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 86 och 122 §§ byggnadslagen. I den mån statsanslag finnas tillgängliga för ändamålet, kunna sådana tänkas komma till användning. Mången gång torde emellertid kommuner eller enskilda sammanslutningar kunna vara villiga att åtaga sig ersättningsskyldigheter. Av vikt är i varje fall, att länsstyrelsen, innan fridlysning meddelas, tillser att erforderligt belopp finnes tillgängligt. Erinran härom göres i 25 § förslaget till tillämpningskungörelse. Angående vad som skall anses såsom erforderligt belopp kunna meningarna givetvis bli delade. Det är ej säkert att den, mot vilken fridlysningsbeslutet riktas, åtnöjes med det belopp, länsstyrelsen anser skäligt. För sådant fall har vederbörande enligt 30 § möjlighet att få, ersättningsanspråket prövat av expropriationsdomstol. Då domstolen emellertid ej har att ingå i prövning av själva fridlysningsbeslutet – i händelse av missnöje med detta föres talan mot detsamma i administrativ väg – kan följden bli att fridlysningen träder i kraft på sätt länsstyrelsen beslutat, men att
94
